Beslutsfattning

Antonio Damasio lägger i sin bok Descartes’ Error från 1994 fram den mest innovativa, heltäckande och över huvud taget bästa teori jag har stött på för hur mänskligt beslutfattande går till. Teorin bygger på motsatshypotesen till Descartes välkända och i moderna böcker om medvetandet närmast rituellt vederlagda och förlöjligade idé om att kropp och själ är två helt distinkta entiteter, som genom något slags mystisk mekanism växelverkar med varandra – själen sitter i tallskottskörteln och styr kroppen med magiska spakar (antecknar jag och gör mig i detta skyldig till samma ritualenliga mönster som mina materialistiska tankefränder).

För att åskådliggöra sin teori myntar Damasio uttrycket somatisk markör (somatic marker). En somatisk markör är ett slags kroppslig resonans, en genklang, vilken uppstår vid perceptionen av de premisser som statuerar en valsituation och vilken bidrar till att styra valprocessen mot den riktpunkt som stämmer bäst överens med organismens underliggande målsättningar och ambitioner (ursäkta det mentalistiska språket). Idén är att rent somatiska processer, exempelvis accelererad hjärtrytm till följd av noradrenalinfrisättning, uppstår som följd av ett externt (eller internt) genererat stimulus och i sin tur frammanar en respons i nervsystemet som via feedbackmekanismer ger upphov till, säg, vissa mentala och känslomässiga tillstånd. Ta följande exempel. Du befinner dig hemma och upptäcker plötsligt att ett ljus har ramlat ned från fönsterkarmen och att gardinen har tagit eld. Varseblivningen av detta leder till att vissa hjärnstrukturer (framför allt thalamus) aktiveras, vilka i sin tur signalerar till bl.a. hypotalamus, hypofysen och flertalet hjärnstamskärnor att frisätta hormoner och dylikt för att höja andningsfrekvensen och pulsen etc. – vilket i sin tur aktiverar perifera receptorer som signalerar tillbaka till hjärnan, via samma system som nyligen har aktiverats och helt andra, och på så sätt influerar och modifierar den högre aktiviteten i exempelvis neocortex. Dessa somatiska markörer (förhöjd andning, stegrad puls, ett förvridet ansiktsuttryck…) leder sedan till att vissa kognitiva program aktiveras: du ser dig kanske om efter brandsläckaren.

Damasio har tillsammans med sina medarbetare utvecklat den teori som lades fram i Descartes’ Error i början av 90-talet, framför allt genom att utarbeta hypoteser om hur de somatiska markörerna på sitt håll influeras och styrs. Somatiska genklanger kopplade till mänskligt beslutsfattande kan induceras av så kallade,

1) primära influenser (primary inducers)

och

2) sekundära influenser (secondary inducers),

där primära influenser är medfödda eller inlärda stimuli som skapar exciterande eller inhiberande markörer (alltså behagliga eller obehagliga känslor). Ett exempel på en primär influens skulle kunna vara åsynen av elden i gardinen. Sekundära influenser är internt genererade stimuli, frambringade till följd av erinrandet av ett reellt eller presumtivt känslotillstånd – alltså hågkomsten eller minnet av en primär influens. Erinra dig hur det kändes när du fick syn på elden i gardinen (eller fantisera hur det skulle kännas) och du har frammanat en sekundär influens.

Damasio och hans medarbetare har identifierat amygdala som den väsentliga neurala strukturen för att mana fram somatiska markörer till följd av en primär influens. Amygdala tänks här utgöra en sorts relästation genom vilken en koppling mellan den somatiska markör en primär influens inducerar och den känsla som är associerad med samma influens uppstår; denna känsla skapas i sin tur av ett flertal effektorstrukturer, där hypotalamus, autonoma hjärnstamskärnor, ventrala striatum (nucleus accumbens) och PAG med flera ingår. Så fort en primär influens har inducerat en somatisk markör bildas ett aktiveringsmönster i nervsystemet unikt för just denna primära influens: elden i gardinen (primär influens) leder till ökad puls och andning (somatisk markör), responser som uppstår till följd av ett visst avfyrningsmönster i de för induceringen av responserna specifika hjärnstamskärnorna (aktiveringsmönster). Och det är här som de sekundära influenserna kommer in i bilden; dessa verkar genom att reaktivera det aktiveringsmönster som tidigare kopplades till den specifika känslan och dess associerade somatiska markör. (Men denna reaktivering är, som alla vet av egen erfarenhet, svagare än den reella upplevelsen. Det var helt enkelt godare att äta födelsedagstårtan som mormor bakade åt en, än att minnas smaken i efterhand. Och det var en långt mer sublim upplevelse att verkligen läsa den här texten, än att i efterhand…?)

Men hur inordnar vi abstrakta resonemang om primära och sekundära influenser i en teoretisk förståelse av mänskligt viljemässigt beslutstagande? Damasios åstadkommer detta genom att identifiera två separata men alltjämt interagerande neurala moduler: 1) en impulsiv modul, som via amygdala signalerar det potentiella välbehag eller obehag som finns förenat med de omedelbara konsekvenserna av en handlingsmöjlighet, och 2) en reflekterande modul, som via prefrontala kortex signalerar det potentiella välbehag eller obehag som finns förenat med de framtida konsekvenserna av en handlingsmöjlighet. Valsituationens slutgiltiga utfall bestäms därmed av det relativa välbehag eller obehag som finns associerat med antingen de omedelbara eller framtida konsekvenserna av en möjlig handling. Eller med Damasios egna ord: ”Willpower is just another name for the idea of choosing ackording to long-term outcomes rather than short-term ones”. Om den omedelbara efterverkningen av en handling uppfattas som mer eftersträvansvärd än den framtida, vinner den impulsiva modulen.

(Det bör här i en parentes kanske framföras att det i en given valsituation naturligtvis figurerar långt många fler somatiska markörer än två, men slutresultatet – ”tävlingsutgången” – leder alltid till att ett övergripande positivt eller negativt känslotillstånd induceras. Damasio påpekar också att dessa känslotillstånd är helt i linje med organismens evolutionära målsättningar, dvs. de korrelerar väl med det naturliga urvalet.)

Vad finns det då för belägg för att mänskligt beslutsfattande skulle fungera enligt ovan beskrivna mekanismer? För att testa sina teorier utarbetade Damasio och medarbetare ett psykologiskt test, kallat Iowa Gambling Task, som går ut på följande. Försökspersonerna får en summa på 2000 dollar för att spela ett spel; spelet går ut på att deltagarna väljer kort från fyra olika kortlekar (A, B, C och D). Vissa kort i lekarna ger vinst och andra förlust, men försökspersonerna vet inte vilka kort som ger vad. Det gäller att vinna så myckets som möjligt. Lekarnas respektive vinst/förlustrelationer är emellertid inte analoga. Lek A och B innehåller kort som ger större vinster men också större förluster; dessa lekar leder över en längre periods spelande oundvikligt till mindre vinst än förlust. Lek C och D, däremot, leder till en slutgiltig vinst; de enskilda korten ger i och för sig lägre vinster men också lägre förluster. För att bilda sig en uppfattning om försökspersonernas känslomässiga tillstånd, mäter försöksledarna hudkonduktansen hos deltagarna under spelets gång. (Hudkonduktansen är ett mått på skinnets elektriska fortledningsförmåga och har visat sig korrelera väl med olika förändringar i människors känslotillstånd, detta genom att vi så fort vi affekteras på något sätt får en liten, liten handsvettning; denna handsvettning är omärkbar men kan med sofistikerad elektronisk utrustning således uppmätas.) Försöksledarna frågade med jämna mellanrum också deltagarna om de uppfattade hur det förhöll sig med de olika lekarna, om de hade någon särskild strategi baserad på spelets beskaffenheter.

På så vis kunde Damasio visa att normala försökspersoner började välja ur de fördelaktiga lekarna (C och D) redan innan de hade blivit medvetna om de olika lekarnas egenskaper. Till en början valde försökspersonerna slumpmässigt ur samtliga lekar. Efter några försök började de emellertid uppvisa en förhöjd hudkonduktans precis innan de valde kort ur lek A eller B, det vill säga ur de mindre fördelaktiga lekarna. Efter att ha dragit i genomsnitt 50 kort drog de allra flesta sina kort från lek C och D, men visade trots detta ingen medveten förståelse för vad spelet gick ut på. Runt kort nummer 80 hade de flesta dock tillgodogjort sig en uppfattning om de olika lekarnas beskaffenheter – de hade då spelat på ett fördelaktigt sätt i cirka 30 omgångar. Hudkonduktansen fungerade alltså som ett slags anteciperande emotionellt tillstånd, en ”känsla”, vilken guidade valet av kortlek att dra ifrån – men vilken påverkade handlingen utan någon som helst medveten interaktion. (Vissa försöksperioder lyckades aldrig fatta vad spelet gick ut på – men även dessa spelade fördelaktigt och drog de flesta av sina kort från lek C och D!)

Vad händer om detta system för beslutsfattande går sönder? Faktum är att människor dagligen drabbas av defekt fungerande beslutsmoduler. Ett exempel är drogberoende. En av Damasios kollegor, Antoine Bechara, utförde ett experiment liknande Iowa Gambling Task med försökspersoner som led av något slags drogberoende; Bechara kunde då visa att drogberoende människor uppvisar en större förändring i hudkonduktansen när de förutsäger en handling som potentiellt belönande jämfört med kontrollpersoner, men de upplever en mindre förändring när de anteciperar en bestraffning. Detta tycks implicera att deras impulsiva modul är hyperaktiv och helt inhiberar den reflekterande modulen; drogberoende individer är således (?!) mer benägna att falla för frestelser (droger…?) än icke-beroende individer.

Ett annat sätt att störa vårt inbyggda system för att ta beslut vore att helt slå ut en av modulerna. Detta hände också historiens kanske kändaste beteendeförändrade patient, Phineas Gage. Gage fick en skada i de ventromediala delarna av frontalloberna. Således förutsäger Damasios teori att Gages förmåga att ta långsiktiga beslut därmed måste ha tagit allvarlig skada. Mycket riktigt. (Jag tänker inte återberätta Gages beklagliga livshistoria för ska jag vara ärlig så är jag utled på den. Första delen av Decartes' Error råkar dock vara en mycket noggran återgivning av Gages liv och leverne, vilken förmodligen kommit med för att förlaget som ger ut boken inte vill publicera för tunna pärmar. Eller möjligen för att Damasio får betalt per ord.) Damasio har undersökt ett flertal individer med samma skador som Phineas Gage och bland annat låtit dem spela Iowa Gambling Task. När dessa individer spelar uppvisar de ingen som helst känslomässig förändring efter spelets gång; faktum är att deras hudkonduktans är lika med noll. Således genererar deras reflexiva system inga somatiska markörer för att guida deras beteende; de väljer i själva verket hela tiden från lek A och B trots att de märker att de förlorar på det. Liksom normala individer lär de sig emellertid efter stund (cirka 80 kort) vad spelet går ut på, de förstår lekarnas olika egenskaper – men de fortsätter alltjämt att välja från de mindre fördelaktiga lekarna!

För att sammanfatta. De två neurala moduler som bygger upp det neurala korrelatet för mänskligt beslutsfattande utgår från amygdala (den impulsiva modulen) och prefrontala kortex, närmare bestämt de ventromediala delarna av frontalloberna (den reflekterande modulen). Den impulsiva modulen utövar sitt inflytande genom snabba, automatiska och fullständigt koverta somatiska markörer och således som svar på framför allt primära influenser. Den reflekterande modulen, å andra sidan, är långsam, reflekterande (?!), verkar genom i allmänhet overta processer, och blir alltså det system genom vilket de sekundära influenserna utövar sitt inflytande. Prefrontalkortex fungerar således som ett slags ”top-down”-styrande system, vilket förmår influera de omedelbara incitamenten att utföra en handling genom att aktivera kompetitiva somatiska markörer kopplade till sekundära influenser. (Men som sagt, de sekundära influenserna är i allmänhet inte lika starka som de primära, och därmed är viljan svag.)

Detta var också ungefär vad jag hade tänkt säga om Damasios teori för mänskligt beslutsfattande. I kommande inlägg planerar jag dock att utifrån ovanstående resonemang lyfta fram vissa moraliska spörsmål som kan tänkas uppstå vid anammandet av en vetenskaplig syn på vilja, samt försöka mig på att knyta samman Damasios modell för beslutsfattande med de senaste rönen inom moralpsykologi.

-J.