I en artikel i Psychiatric Times presenterar psykiatriprofessor Ronald Pies ett tankeexperiment av den typ man ideligen stöter på i filosofisk litteratur. Experimentet lyder som följer:
Imagine that some nefarious inventor has contrived a device called the assault machine (AM). This evil machine is attached to a person's arm, rather like a blood pressure cuff, and has an electrode that penetrates the substance of the brain. The AM has a visual recognition component that activates its motor apparatus—the purpose of which is to "whack" the nearest person within one's reach! The AM has the ability to override the person's higher brain centers, such that he is absolutely powerless to resist carrying out the assault. Let's now suppose that Jones is hooked up to the AM, quite against his will. Smith happens to walk by Jones and, as expected, Jones (well, his arm at least!) whacks Smith in the head.
Pies konstaterar – korrekt – att belägenheten i tankeexperimentet klart och tydligt fråntar Jones all förskyllan för händelsen. Detta då en eventuell postulering av ett personligt ansvar i en dylik kontext strider mot vår vardagliga språkliga uppfattning av vad ansvar, fria val och tvång innebär. Jones överfall på Smith var ”inte kausalt sammankopplad med de förhoppningar, önskningar, målinriktningar som är unika för Jones” (egen översättning). Handlingen emanerade således inte ur Jones ”inre”, ur det snåriga trådverk som utgör personen Jones – således är det inte tillbördigt, enligt Pies, att hålla Jones ansvarig för sin handling.
Artikelförfattaren uppmanar därefter läsaren att ponera att Jones – sedan han med rätta oskyldigförklarats – målar en tavla. (Det bör poängteras att Jones själv beslutar sig för att måla tavlan i fråga: [H]e has not been commissioned to produce one particular kind of painting; and he has no limits as to available art supplies, choice of paint, etc.) Pies går vidare genom att hävda att Jones kan hållas ansvarig för sitt målande; om tavlan är vacker har Jones rätt att anse sig själv lovvärd för den (ta creds). Detta då målandet, penseldragen och färgvalen, motivet och stilriktningen, härstammar från Jones egen natur, från hans unika förhoppningar, önskningar och målinriktningar, från det som – kort och gott – är han själv.
Again, I would argue that this is a perfectly clear case in which the autonomous self and agential action—action taken by a rational and deliberative person—are essentially preserved. Now, this is surely not to argue that any of Jones' artistic decisions are somehow uncaused or supernaturally liberated from the laws of physics and neurochemistry! Jones' actions are, to be sure, mediated by his brain—and his brain is a physical entity constrained by physical laws. Yet, in our ordinary language, I believe we would consider Jones to be acting freely—using free will. We would also say, in my view, that Jones, as artist, is now responsible for his actions in a very robust sense.
Gott och väl. Jag håller med Pies om att de två situationerna skiljer sig åt, att den första tycks implicera att Jones frånhålls allt personligt ansvar – snarare är det kanske AM-maskinen som bör hållas ansvarig (eller kanske den nedrige uppfinnaren som satt dit den…) – samt att Jones konstnärskap tycks emanera ur honom själv, snarare än ur en ondskefull apparat som monterats fast på hans ena arm. Men frågan är om situationerna skiljer sig åt i fråga om Jones eventuella moraliska ansvar (eller hans potentiella berömlighet)? Jag tror inte det.
Faktum är att en människas handlingar, oaktat deras relativa ursprung – om de härrör ur en mekanisk apparat eller ur hennes tankar och värderingar, funderingar och resonemang, idéer och infall, känslor och rädslor – är oundvikliga; hon var helt enkelt tvungen att utföra dem. Pies noterar att frihet kan graderas; vissa handlingar är enligt detta resonemang mer fria än andra, beroende av huruvida de härstammar från utförarens egen personliga dispositioner eller ej. Om jag håller en pistol mot ditt huvud och säger åt dig att äta härsken fisk, är ditt val – om du äter fisken eller låter bli – inte fritt i en väsentlig mening (du är utsatt för ett yttre tvång, nämligen min pistol); om du däremot hämtar fisken ur kylskåpet, lägger upp den på en tallrik och äter den framför teven en lördagskväll, utan att någon har tvingat dig – ja, då är det ett fritt val (hur oaptitligt ditt beslut än kan tyckas vara). Frågan är emellertid hur fritt detta beslut egentligen var? Det finns alltid en viss mängd tillräckliga orsaker för ditt handlande. Och dessa orsaker är i en viktig bemärkelse tvingande: du var tvingad att äta den där fisken, det spelar ingen roll om någon råkade hota dig med en pistol eller om du gjorde det självmant (ordet frivilligt slår mig som en smula olämpligt i sammanhanget…) – mer än att du kanske skulle må bättre i den senare situationen…
Pies inbjuder till ytterligare ett tankeexperiment:
Let's suppose that it is the year 2025 and neuroscientists have isolated a neuropeptide dubbed "assaultin." Assaultin, it turns out, is coded for by the gene "BAD2U." [!] Behavioral scientists have established, in 32 randomized controlled studies, that when this neuropeptide is injected into the cerebrospinal fluid of human subjects, 65% become immediately and dramatically assaultive.
Han förklarar att även om 65 % av försökspersonerna utvecklar våldsamhet som en direkt följd av assaultin, så blir 35 % av dem faktiskt inte våldsamma; dessa 35 % använder sig i stället av ett slags självterapi – ett särskilt mantra – för att stilla sina negativa drifter. Han förtäljer också att bland de våldsbenägna försöksobjekten, så kan 50 % lära sig att bemästra sitt raseri på samma sätt som de icke våldsbenägna. Pies frågar sig sedan vilket sakläge (i fråga om frihet och ansvar) som situationen i detta sista tankeexperiment är mest ekvivalent med: 1) Jones val att slå till Smith eller 2) Jones val att måla en tavla? En sådan frågeställning blir emellertid meningslös om man betänker att Jones var lika tvingad att göra det han gjorde i båda situationerna; han kunde inte ha låtit bli att slå till Smith och han kunde inte ha målat någonting annat än en gul elefant.
Kompatibilister brukar framhålla att människor är moraliskt ansvariga i den starkaste möjliga meningen, om de bara får handla efter sina egna begär. För kompatibilisten är fri vilja att få göra vad man vill, kort och gott. Och om man utnyttjar sin fria vilja så är man ansvarig. Men ett dylikt resonemang kan säkerligen också tillämpas på djur. Om en hund får göra som den vill, så har den antagligen kompatibilisk frihet – och kompatibilistiskt ansvar. Ingen kompatibilist verkar emellertid propagera för att hundar ska bestraffas på samma sätt som människor.
Ett möjligt svar från kompatibilisten är här att påpeka att hundar faktiskt inte förstår att de gör fel. De har inte (eller?) det förnuft som krävs för att inse att en handling är moraliskt förkastlig; således bestraffar vi heller inte hundar, på samma sätt som vi inte skulle bestraffa en gravt förståndshandikappad människa. Argumentet är emellertid knappast övertygande, vilket man kan poängtera genom (ännu) ett litet tankeexperiment.
Ponera att Björn föds 1986. Födelsen sker utan komplikationer och Björn befinns vid den första läkarkontrollen vara ett fullt friskt barn. Vad läkarna inte vet är emellertid att en elak vetenskapsman någon gång under graviditetsperioden – och utan att någon har märkt det – haft möjligheten att genmanipulera fostret och genom ytterligt avancerade metoder implantera just assaultin i Björns arvsanlag. Vetenskapsmannen har därtill modifierat assaultin så till den grad att en organism som bär på anlaget löper en sannolikhet på 100 % (oavsett miljöfaktorer) att bli våldsam, oberäknelig och kriminell. Anta sedan att Björn på sin 20:e födelsedag rånar fyra pensionärer på ett äldreboende, samt misshandlar en av dem svårt. Vid polisförhöret tillfrågas Björn om han inte var medveten om att det han gjorde var fel. Varpå Björn svarar att han visst förstår att det är fel att råna folk. Han valde emellertid att inte agera i enlighet med denna vetskap.
Skulle vi hålla Björn ansvarig för en dylik gärning? Med tanke på vad den onde vetenskapsmannen gjorde så var sannolikheten för att Björn skulle utföra illdådet (eller ett liknande brott) 100 % - Björn var på grund av sitt genetiska arv tvingad att göra det...
Jag tror inte att Björn är ansvarig för sin handling. Jag hävdar därtill givetvis att man för varje potentiell brottsling kan hitta en dylik kausal förklaring, om än en – så klart – långt mer komplicerad sådan, inbegripande fler faktorer, såväl genetiska som miljömässiga. Principen är emellertid densamma. Således har jag svårt att se att vi bör postulera grader av ansvar och frihet. Enklare (och mer sanningsenligt) vore nog att säga att det varken finns ansvar eller frihet – i alla fall inte i en libertiansk eller kompatibilistisk bemärkelse. När Pies implicerar att en handling är fri så länge den emanerar från faktorer inuti agenten, negligerar han det faktum att även dessa faktorer är kausalt avhängiga och fullständigt tvingande.
(Dessutom kan man fundera på vad kompatibilister egentligen menar med att en handling är ”fri” om den utförs utan yttre tvång; om agenten inte känner sig fri när han utför den, tycks det som om man inte skulle kalla den fri. Således förefaller friheten i den ”fria” handlingen till större delen vara förankrad i den subjektiva upplevelsen av frihet, något jag avser att skriva mer om inom en snar framtid.)
-J.
