Nu

- Nu bor jag (äntligen) på Kosträdet. Flytten gick smärtfritt, sånär som på att min flytthjälp fick fingrarna i kläm i en bäddsoffa. Det är sånt som händer, antar jag. Mitt rum är väldigt mysigt. Jag har ett takfönster.

- Oxytocin är ett spännande hormon. DN:s artikel är i själva verket lite av en sammanfattning av artikeln The Impact of Neuroscience on Philosophy, i vilken filosofen Patricia Churchland något mer ingående sammanfattar oxytocinets betydelse för människor och sorkar, samt vad denna betydelse eventuellt skulle kunna ha för inverkan på vår självsyn.

- Och så var det visst dags för bokrea igen. Jag ser att man kan köpa Strindbergs samlade verk till ett rimligt pris på Bokus. Själv struntar jag nog i både Strindberg och Bokus och kollar in Hedengrens sortiment (som ändå brukar vara bäst).

- Nu regnar det för övrigt på mitt takfönster och jag lyssnar på Rachmaninov.

Över och ut.

-J.

We Are the Robots

Kraftwerk är som bekant kända för sin låt The Robots, vars titel jag osökt kommer att tänka på när jag läser om robotforskaren Eduardo Mirandas bedrifter. Miranda är knuten till Interdisciplinary Centre for Computer Music Research vid University of Plymouth, och har konstruerat två sångare som minst sagt lever upp till att attributeras med det tyska bandets smått suggestiva låttitel.

Det rör sig om två robotar, inte särskilt vackra, som förlänats såväl sångröst som förmågan att adaptera sina program till inkommande ljud...

Miranda programmerade robotorna att sjunga fullständigt olika melodier (om man nu kan kalla det så...), vilka bestod av slumpmässiga sekvenser om sex toner, placerade dem med varandra i ett rum i två veckors tid, något som resulterade i en koordinerad duett uppbyggd av cirka 20 olika ljud.

Det hela ska ha gått till ungefär så här: en av robotarna börjar ge ifrån sig en slumpmässigt genererad tonsekvens, varpå den andra följer efter med sina egna toner. Om den första roboteran anser att den andra sjunger tillräckligt bra - det vill säga att ljuden den ger ifrån sig är tillräckligt koherenta med den första robotens - nickar den bekfräftande (vilket den andra roboten noterar med sina kameraögon) och sparar låten för framtiden. Om diskrepansen mellan ljuden tvärtom är för stora, skakar den första roboten på huvudet och raderar låten.

Och på så sätt uppstår således ett specifikt musikaliskt klimat. Själva företeelsen - sjungande robotar - är inte särskilt uppseendeväckande. Att konstnärlighet är något som inte (vilket många AI-kritiker tycks tro) är den mänskliga hjärnan förbehållet, har vi sett prov på förr. I en artikel i Technology Review (mars/april 1998, sid. 23-28) kan man läsa att datorer kan skriva fullt godkända noveller. Artikeln heter Chess is too easy. Dessutom förmår de komponera fullständiga symfonier, något som understryks av datorn EMI (Experiments in Musical Intelligence), vilken man kan läsa om i följande bok och i följande artikel. Maskiner har därtill målat bättre tavlor än vad de flesta människor har förmåga att göra.

Det intressanta med Mirandas konstruktioner är dock att de har lärt sig sjunga på egen hand, och inte bara lärt sig sjunga ensamma utan i kör samt helt utan mänsklig intervention. Men någon skönsång rör det väl sig knappast om (eller vad sägs?)

Jag väntar alltså på att maskiner ska kunna göra om det här... Ack, för när ska väl dessa brödrostar lära sig att sjunga Schubert ordentligt...?

-J.

Sonett

Jag sa: nu ska vi sjunga tyngdlösheten,
Newtons gamla tvång är inget för vår vikt
bara materia att överstiga i en dikt,
och likt tragöderna få tyst på evigheten

det bakgrundsbrus som knastrar på planeten
jorden, som är snärjd av mörk materia
den dystra diktens vinterkalla svärta
(mörka stråk som delar ödsligheten,

skiljetecken, svarta hål i papper).
Jag tar din hand, som genom tevens tomhet zappar,
och säger att vi måste uppleva nåt mer

än dessa flingpaket som är vår enda föda
(för om man i ett kosmiskt perspektiv oss ser
från yttre rymden, är vi redan döda).

-J.

Den bästa dagen

Bortom om alla kanter.
Bortom alla berg.
Bortom lövens färg
och lundens.
Bortom raderna.
Bortom benens märg.

Bortom dagen.
Bort med dagen.
Bortom jorden.
Bort med orden.

-J.

Dagar, dagar, dessa dagar...

Dagar finns när jag tänker att jag har förlorat allt; allt vetande, allt kunnande, alla minnen; dagar kommer när jag inte längre förmår härleda ens de enklaste syllogismer, lägga ihop de mest konkreta talen, när jag inte kan sammanföra de påbörjade tankarna med varandra för att bilda det oundgängliga flätverk av slutledningar som utgör abstraktionen, när världen sträcker sig aldrig så många ljusår ifrån mig men när jag inte kan se längre än en meter; dagar när det språk jag för en minut sen behärskade plötsligt tycks för tungt för att förankra och samtidigt för undflyende för att släppas fritt; stunder när känslorna omintetgör mina försök att resa mig ur restljuset av de egna försökens förkolnade bländverk; dessa dagar kommer oundvikligt – när jag inser att jag har förlorat allt – och det är i denna insikt, denna klargjorda hopplöshet, som jag återfår mig själv igen: det är medvetandets sista, oförvanskade vinst över verkligheten.

-J.

B

"Självförverkligande?" - Så fan heller! Självförverkande, snarare...

-

Vi är sannolikt inte dummare nu än förut; vi har bara utvecklat våra uttrycksmedel.

-

Lyckas – jag vägrar!

-

Minnet: ett minne blott.

-

Jag har mitt, och du har mitt också.

-

Den här meningen är livets mening.

-

Natten är ett vattenglas. Och månen är en brustablett.

-

Skala av skinnet eller skala av sinnet.

-

-J.

Tåg och Bird

I SVD kan man läser att tågmonopolet ska slopas; SJ ska från första januari 2010 inte längre vara ensamma om att få köra tåg mellan Stockholm-Göteborg och (framför allt) Stockholm-Malmö. Hurra, således! (Jag tycker inte om SJ.)

(För övrigt lyssnar jag för tillfället intensivt på Andrew Birds senaste album Gentle Beast. Bird skrev på sin blogg för ett tag sen att han oroade sig för hur mycket han tyckte om skivan... man kan inte annat än hålla med honom. Låtarna är ursnygga. Bird tycks ha lämnat lite av det så karaktäristiska fiolvisslandet bakom sig - detta är hans mest uttalade popskiva - om än fortfarande så där instrumentstinn (tack och lov!) som vi är vana vid... Not a robot, but a ghost är skivans bästa låt. Den får mig att tänka på tidiga frostiga gnistrande morgnar...)

-J.

Kommentar

6.1251 Därför kan det heller aldrig förekomma några överraskningar i logiken.

- ... varför jag slutade med filosofi...

-J.

Lek med W.

J: 101 Kan man leka på låtsas? -

W: 2.221 Vad bilden framställer, är dess mening.

J: 1001 Men om jag leker på låtsas, är det då alltjämt inte en lek?

W: 2.223 För att inse om bilden är sann eller falsk måste vi jämföra den med verkligheten.

J: 1101 Leken? -

W: 6.1264 Den meningsfulla satsen påstår något , och dess bevis klargör att det förhåller sig så; i logiken är varje sats formen för ett bevis.

J: 1011 Jag fantiserar att jag leker. Eller snarare. Jag leker att jag fantiserar.

W: 5.13 Att ens sats sanning följer ur andra satsers sanning, ser vi på satsernas struktur.

J: 11011 Förslag: I kväll ska jag leka på låtsas.

W: 6.1265 Man kan alltid uppfatta logiken så att varje sats är sitt eget bevis.

J: 1111 Ack ja...

-J.

Ett

Kapphängarrock: barockmusik:

en barock badrock i garderoben.

Där ytterrockar rockar loss

i glassig ton av knapphålsjazz,

innerficksetyder, slumrande, från någon

fodrad nattklubb klädd i sammet

(utan befintlig akustik); – så bra

att känna till att det finns larm –

toner som förmår hålla en naken

in på skinnet avklädd spelman vaken,

och i nattens tunna ulster varm.

-J.

Kosträtet (mitt hem, min hamn)

Jag frångår nu min princip att icke skriva om något annat än de ämnen som anges i min profil (tror för övrigt ändå att jag har gjort det tidigare...) och tar tillfället i akt att proklamera ett bostadsbyte (gällande undertecknad).

Från Delphi (där jag nu varit bosatt orakel i drygt ett års tid) ger jag mig således av till centrala Lund, närmare bestämt till Hjortgatan, än närmare till ett (förbannat mysigt) bostadshus (se bilden ovanför, och lägg märke till den förtjusande lilla förstutrappan) vilket skall delas med två glada garçoner (tillika medicine kandidater).

Hjortgatan ingår i den så kallade Kulturkvadranten, ett gatunät från 900-talets slut. Gatan leder från Lilla Tomegatan till Stora Algatan/Lilla Algatan, och kallades Kosträtet fram till 1870-talet. Kullerstenarna, prången och klätterrosorna får en att tänka på Hjalmar Bergmans Wadköping (för övrigt finns i Örebro ett kulturreservat uppkallat efter den fiktiva staden). Apropå Hjalmar Bergman (som ju aldrig så vitt jag vet bodde i Lund): andra författare som bott i Lund är Esias Tegnér, Ola Hansson, Anders Österling, Willhelm Ekelund, August Strindberg och Göran Sonnevi med flera. (Tror också att Falstaff Fakir är härifrån).

Följande målning av Eduard Valenta föreställer Hjortgatan någon gång under mitten av 1900-talet:



















(Man kan se mitt nya hem längst till vänster; detta blir således första gången jag bor i ett hus som är avmålat av en erkänd (?) konstnär...)

-J.

Mooreskt

En variant av Moore:

Du finns inte hos mig men det gör du nog.

-J.

A

W: 6.4 Alla satser är likvärdiga.

J: 666 Alla satser är likgiltiga.

W: 7 Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.

J: 77 Om du icke kan tala, håll käft.

-J.

A

Vägra vara! – Varför är du då?

-

Mina tårar syns nog – gör dina?

-

Alltihop är verkligen skrattretande – så varför skrattar jag inte?

-

Absurt på ett abstrust sätt.

-

Nu får det vara – men det vägrar vara…

-

Könlöst – jag vågar säga lönlöst…

-

Könlöst – snarare könlåst.

-

Här är allt svart eller vitt – också färgerna.

-

Buddha: pappa.

-

Förnuftet: en källa lika god som någon till melankoli. – Denna hållning är av allt att döma vad som åsyftas med rationalitet.

-

Lek med sig själv – med vem annars?

-

Skuggan av en kyss – i hennes ögon – kyssen av en skugga.

-

Lev. Eller försök.

-

Matematik + död = Bach

-

Jag hånglar, alltså finns jag.

-

Jag som Antropos: vill alltid ha sista ordet…

-

Medvetandet: en illusion – jaha, men alltjämt ett medvetande.

-

Kom ihåg att glömma bort. (Det omvända är också godtagbart.)

-

Jag: var verkligen bättre förr.

-

Jag: en hel värld (där allt är omöjligt).

-

Jag: ny version ute!

-

Försök att minnas att minnas etc.

-

-J.

Nästan säkert medveten

Jag är medveten. Jag är i alla fall inte omedveten. I natt när jag sov var jag omedveten. Men nu är jag det inte. Nu är jag medveten. Ja, jag är medveten. Jag är nästan helt säker på att jag är medveten.

-J.

Medveten i kubik

Jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag etc.

Jag är medveten om vad jag är medveten om

Vi talar om att de flesta av våra mentala processer är omedvetna. Vi säger att vi påverkas av miljoner krafter, orsaker som är oss okända och omöjliga att förstå. Just så: omöjliga. För det är ju just det som är problemet (eller kanske lösningen): medvetandet är en mycket mindre del av våra hjärnors aktiviteter än vad vi är medvetna om - just för att vi inte är medvetna om det vi inte är medvetna om... Det kan låta självklart, javisst. Men ack, är det inte oerhört svårt att greppa? Som att fråga ett par ögon vilka ting i ett rum som för tillfället är synliga...

-J.

Franska för nybörjare

Tout comprendre, c'est tout pardonner...

... det är i varje fall vad följande argument (med rätta) tycks implicera: argumentet påträffas hos såväl Hobbes som Locke, men det är framfört i sin mest explicita form och styrka av Galen Strawson: han kallar det: "The Basic Argument":

1. We do what we do, in a given situation, because we are what we are
2. In order to be ultimately responsible for what we do, we have to be ultimately responsible for what we are — at least in certain crucial mental respects
3. But we cannot, as the first point avers, be ultimately responsible for what we are, because, simply, we are what we are; we cannot be causa sui
4. Therefore, we cannot be ultimately responsible for what we do

Värt att notera är att argumentet är helt oberoende av determinismens vara eller icke vara; om man accepterar argumentets validitet accepterar man också att determinismen påverkar moraliskt ansvar lika mycket som den almänna relativitetsteorin påverkar sagda ansvar.

Har för min del svårt att se varför man inte skulle acceptera det...

Medvetna zombies

En hel uppsjö av psykologiska studier visar att vi inte alls har någon klar bild över skälen till att vi gör som vi gör; våra handlingars orsaker är oss fördolda. Somliga (bland annat Francis Crick i The Astonishing Hypothesis) har hävdat att just detta faktum ger upphov till den fria viljans illusion; ett medvetande som inte är medvetet om de kausala krafter som påverkar det upplever antagligen att varje handling det tycks utföra har uppstått i samma medvetande, inte någon annanstans, inte genom det arv och den miljö som utgör dess grund, ligger bakom dess existens.

Ta exemplet split brain-patienter. En dylik patient har genom ett kirurgiskt ingrepp (ofta för att lindra svåra epilepsier) fått corpus callosum, hjärnbalken, det vill säga det axonknippe som sammanbinder de två hjärnhalvorna, avlägsnad. Således finns ingen direkt kommunikation mellan de två hemisfärerna; man skulle kunna tro att en sådan belägenhet skulle göra patienten oförmögen att fungera som människa, men tvärtom tycks ingreppet inte ge några större men (och det förbättrar egendomligt nog epilepsin ansenligt). Eftersom höger synfält tas in och tolkas av vänster hjärnhalva och vice versa har hjärnforskare, framför allt Roger Sperry och Michael Gazzaniga, nyttjat dessa patienter för att ta reda på mer om hur de respektive hemisfärerna arbetar.

Experimenten har renderat en del uppseendeväckande resultat. Om man instruerar höger hjärnhalva (via vänster synfält) på en split brain-patient att resa sig upp och hämta ett glas vatten, exempelvis, så fullföljer patienten uppgiften utan problem. När man sedan frågar henne om varför hon hämtade vattenglaset, så konfabulerar hon ofelbart ett skäl till sitt agerande (exempelvis att hon är törstig); hennes vänstra hjärnhalva (den ”språkliga” hjärnhalvan) kan ju omöjligt veta skälet till den högra halvans agerande. Man kunde emellertid tycka att patienten borde svara något i stil med: ”Jag vet inte varför jag hämtade glaset – jag saknar corpus callosum och ni har instruerat min icke-verbala hjärnhalva att utföra något slags handling…” Men ändå. Patienten är övertygad om att hon eller någon annan i rummet är törstig och vill ha vatten.

Ett annat fenomen man kommer att tänka på i sammanhanget är priming – en företeelse jag som bekant fördjupar mig i relativt intensivt för tillfället –; i ett experiment av John Bargh delades försökspersonerna in i två grupper. En grupp fick läsa ord som alla associerade till gamla människor (ord i stil med ”rynkor”, ”käpp”, ”pension” etc.). Den kvarvarande fick läsa helt neutrala ord. Bargh mätte sedan den tid det tog för försökspersonerna att gå till hissen, och kunde i och med detta visa att det tog en signifikant längre tid för de försökspersoner som fått läsa (som primats av) ålderdomsorden än för de som läst neutrala ord.

I sin fascinerande bok The Illusion of Conscious Will sammanställer Harvardpsykologen Daniel M. Wegner liknande experiment och många, många andra, och ger i och med detta starka belägg för att den medvetna viljan inte är något annat än just en illusion. Denna syllogism understryks ytterligare av Benjamin Libets numera klassiska experiment, vilka visar att vi människor blir medvetna om ett stimulus först en halv sekund efter att ha utsatts för det (därefter tycks det finnas ett slags antedaterande mekanism som ger sken av att vi varit medvetna redan från början). Således tycks den bild av människan som La Mettrie propagerar för i sin L’Homme machine ligga sanningen närmare än man kanske kunnat ana; vi blir således ett särskilt slags zombies (eller maskiner eller robotar eller automater eller apparater eller djur eller människor eller vad man nu föredrar att kalla oss) – zombies som trots allt är medvetna, men vars medvetande är dömt att verka i ett slags illusoriskt retrospektion. (Jag behöver kanske inte påpeka att Wegner och La Mettries bild sammanfaller väl med min egen…) I och med detta inställer sig emellertid frågan: varför behövs i så fall medvetandet? – och detta är en mycket stark fråga, men icke desto mindre en som jag tror är möjlig att förklara inom ramen för en naturalistisk människosyn (medvetandets funktion är sannolikt att appreciera, föreställa sig och utarbeta en framtid. Jag tror att Pascal skriver något i stil med att vi i tanken ständigt uppehåller oss i framtiden, aldrig i nuet – skälet till detta skulle kunna vara att vi helt enkelt inte behöver grunna på samtiden: vi fungerar perfekt här och nu på ett fullständigt mekaniskt sätt – . Valéry är inne på samma spår när han i en av sina aforismer, likt medeltidens filosofer, noterar att tanken är en pil som avfyras mot ett framtida mål…), något jag har för avsikt att skriva mer om vid ett senare tillfälle.

Wegner fortsätter med att argumentera för att känslan av att vi medvetet påverkar våra handlingar uppstår som en följd av en ihärdig tendens att sluta oss till kausala samband mellan händelser. Han skriver: “People experience conscious will when they interpret their own thought as the cause of their actions”. När vi ser en sten träffa en glasruta, vilken krossas, är vi inte sena med att hävda att stenen gav upphov till rutans splittring. Hume påpekade emellertid som bekant att en sådan konklusion är induktiv: ingenstans kan vi se det kausala samband som förefaller råda mellan stenen och rutan. Man skulle kunna tänka sig att båda händelserna (A, att stenen träffar rutan och B, att rutan spricker) i själva verket är följder av en tredje mer övergripande orsak, vilken ger upphov till såväl A som B men utan att det finns någon explicit kausalitet emellan dem.

Ta ett exempel. Dag följer ständigt på natt. Det vore enkelt att – om man här saknade den relevanta kunskapen – sluta sig till att dag beror på natt, att ett kausalt samband råder dem emellan. En sådan slutsats vore dock ett misstag, detta då såväl dag som natt beror på en tredje faktor, nämligen jordens rotation kring sin egen axel samt dess närhet till solen.

Wegner hävdar att samma sak gäller för våra tankar. Precis som dagen och natten är skapade av en tredje, oberoende omständighet, är också våra tankar och våra handlingar två företeelser mellan vilka det endast finns ett skenbart orsaksförhållande. Dag följer emellertid alltid på natt, och handling följer alltid (eller i alla fall nästan alltid) på tanke. Detsamma kan naturligtvis säga om våra övriga intentioner, trossatser, förhoppningar och begär – inga av dessa behöver nödvändigtvis påverka våra handlingsmönster i någon högre grad. Tvärtom är de sannolikt också en konsekvens av en tredje, fördold faktor. Att jag beslutade mig för att läsa medicin var således inte så mycket en konsekvens av mitt stora intresse för naturvetenskap, min vilja att arbeta med och hjälpa människor samt min uppfattning att läkaryrket är meningsfullt, som att dessa uppfattningar och faiblesser var en konsekvens av en omedveten, dold och implicit process, vilken skulle kunna innefatta helt skiljda bevekelsegrunder och incitament (alla fullständigt eller i alla fall delvis främmande för mig), en omedveten process som därtill gav upphov till mitt beslut att plugga medicin.

Wegner skriver:

This uncertainty in causal inference means that no matter how much we are convinced that our thoughts cause our actions, it is still true that both thought and action could be caused by something else that remains unobserved, leaving us to draw an incorrect causal conclusion.

Som sagt, de socialpsykologiska, neuropsykologiska och evolutionspsykologiska beläggen för att det är precis så det fungerar blir starkare för var dag.

Den franske neuroforskaren Marc Jeannerods ord får avsluta:

[I]n conditions of normal execution [of action], there is usually no awareness of the content of the representation at any level and no image is experienced. This is explained by the fact that motor imagery and execution have different constants. Because imagery, unlike execution, implies subjective awareness, it takes longer to appear. If imagery actually occurred in conditions of normal execution, it would be delayed with respect to the corresponding action.

Medvetandet är en lyx vi människor (och säkerligen många andra djur) får uppleva först en halv sekund efter verkligheten.