Tisdag

Man kan hävda att kunskapen närmast besitter en spatial utsträckning. - Tänk bara på måndagen, den ligger väl till vänster om tisdagen...

-J.

Angående stridsflyg

Den italienske 1600-talsforskaren och jesuitmunken Fransesco Lana de Terzi (som B.F. Skinner för övrigt citerar i inledningen till sin eminenta bok Science and Human Behavior) var en av de första som förutspådde stridsflyget, verkar det som. I sin bok Prodomo lägger han fram hypotesen att ett skepp skulle kunna segla på luft så länge som skeppet bara är lättare än själva luften. Lana trodde dock inte själv att idéen skulle bli verklighet, eftersom

... God will never suffer this Invention to take effect, because of the many consequencies which may disturb the Civil Government of men. For who sees not, that no City can be secure against attack, since our Ship may at any time be placed directly over it, and descending down may discharge Souldiers; the same would happen to private Houses, and Ships on the Sea: for our Ship descending out of the Air to the sails of Sea-Ships, it may cut their Ropes, yea without descending by casting Grapples it may over-set them, kill their men, burn their Ships by artificial Fire works and Fire-balls. And this they may do not only to Ships but to great Buildings, Castles, Cities, with such security that they which cast these things down from a height out of Gun-shot, cannot on the other side be offended by those below.

-J.

Futura

Framtiden är inte längre vad den har varit.

-J.

Beslutsfattning

Antonio Damasio lägger i sin bok Descartes’ Error från 1994 fram den mest innovativa, heltäckande och över huvud taget bästa teori jag har stött på för hur mänskligt beslutfattande går till. Teorin bygger på motsatshypotesen till Descartes välkända och i moderna böcker om medvetandet närmast rituellt vederlagda och förlöjligade idé om att kropp och själ är två helt distinkta entiteter, som genom något slags mystisk mekanism växelverkar med varandra – själen sitter i tallskottskörteln och styr kroppen med magiska spakar (antecknar jag och gör mig i detta skyldig till samma ritualenliga mönster som mina materialistiska tankefränder).

För att åskådliggöra sin teori myntar Damasio uttrycket somatisk markör (somatic marker). En somatisk markör är ett slags kroppslig resonans, en genklang, vilken uppstår vid perceptionen av de premisser som statuerar en valsituation och vilken bidrar till att styra valprocessen mot den riktpunkt som stämmer bäst överens med organismens underliggande målsättningar och ambitioner (ursäkta det mentalistiska språket). Idén är att rent somatiska processer, exempelvis accelererad hjärtrytm till följd av noradrenalinfrisättning, uppstår som följd av ett externt (eller internt) genererat stimulus och i sin tur frammanar en respons i nervsystemet som via feedbackmekanismer ger upphov till, säg, vissa mentala och känslomässiga tillstånd. Ta följande exempel. Du befinner dig hemma och upptäcker plötsligt att ett ljus har ramlat ned från fönsterkarmen och att gardinen har tagit eld. Varseblivningen av detta leder till att vissa hjärnstrukturer (framför allt thalamus) aktiveras, vilka i sin tur signalerar till bl.a. hypotalamus, hypofysen och flertalet hjärnstamskärnor att frisätta hormoner och dylikt för att höja andningsfrekvensen och pulsen etc. – vilket i sin tur aktiverar perifera receptorer som signalerar tillbaka till hjärnan, via samma system som nyligen har aktiverats och helt andra, och på så sätt influerar och modifierar den högre aktiviteten i exempelvis neocortex. Dessa somatiska markörer (förhöjd andning, stegrad puls, ett förvridet ansiktsuttryck…) leder sedan till att vissa kognitiva program aktiveras: du ser dig kanske om efter brandsläckaren.

Damasio har tillsammans med sina medarbetare utvecklat den teori som lades fram i Descartes’ Error i början av 90-talet, framför allt genom att utarbeta hypoteser om hur de somatiska markörerna på sitt håll influeras och styrs. Somatiska genklanger kopplade till mänskligt beslutsfattande kan induceras av så kallade,

1) primära influenser (primary inducers)

och

2) sekundära influenser (secondary inducers),

där primära influenser är medfödda eller inlärda stimuli som skapar exciterande eller inhiberande markörer (alltså behagliga eller obehagliga känslor). Ett exempel på en primär influens skulle kunna vara åsynen av elden i gardinen. Sekundära influenser är internt genererade stimuli, frambringade till följd av erinrandet av ett reellt eller presumtivt känslotillstånd – alltså hågkomsten eller minnet av en primär influens. Erinra dig hur det kändes när du fick syn på elden i gardinen (eller fantisera hur det skulle kännas) och du har frammanat en sekundär influens.

Damasio och hans medarbetare har identifierat amygdala som den väsentliga neurala strukturen för att mana fram somatiska markörer till följd av en primär influens. Amygdala tänks här utgöra en sorts relästation genom vilken en koppling mellan den somatiska markör en primär influens inducerar och den känsla som är associerad med samma influens uppstår; denna känsla skapas i sin tur av ett flertal effektorstrukturer, där hypotalamus, autonoma hjärnstamskärnor, ventrala striatum (nucleus accumbens) och PAG med flera ingår. Så fort en primär influens har inducerat en somatisk markör bildas ett aktiveringsmönster i nervsystemet unikt för just denna primära influens: elden i gardinen (primär influens) leder till ökad puls och andning (somatisk markör), responser som uppstår till följd av ett visst avfyrningsmönster i de för induceringen av responserna specifika hjärnstamskärnorna (aktiveringsmönster). Och det är här som de sekundära influenserna kommer in i bilden; dessa verkar genom att reaktivera det aktiveringsmönster som tidigare kopplades till den specifika känslan och dess associerade somatiska markör. (Men denna reaktivering är, som alla vet av egen erfarenhet, svagare än den reella upplevelsen. Det var helt enkelt godare att äta födelsedagstårtan som mormor bakade åt en, än att minnas smaken i efterhand. Och det var en långt mer sublim upplevelse att verkligen läsa den här texten, än att i efterhand…?)

Men hur inordnar vi abstrakta resonemang om primära och sekundära influenser i en teoretisk förståelse av mänskligt viljemässigt beslutstagande? Damasios åstadkommer detta genom att identifiera två separata men alltjämt interagerande neurala moduler: 1) en impulsiv modul, som via amygdala signalerar det potentiella välbehag eller obehag som finns förenat med de omedelbara konsekvenserna av en handlingsmöjlighet, och 2) en reflekterande modul, som via prefrontala kortex signalerar det potentiella välbehag eller obehag som finns förenat med de framtida konsekvenserna av en handlingsmöjlighet. Valsituationens slutgiltiga utfall bestäms därmed av det relativa välbehag eller obehag som finns associerat med antingen de omedelbara eller framtida konsekvenserna av en möjlig handling. Eller med Damasios egna ord: ”Willpower is just another name for the idea of choosing ackording to long-term outcomes rather than short-term ones”. Om den omedelbara efterverkningen av en handling uppfattas som mer eftersträvansvärd än den framtida, vinner den impulsiva modulen.

(Det bör här i en parentes kanske framföras att det i en given valsituation naturligtvis figurerar långt många fler somatiska markörer än två, men slutresultatet – ”tävlingsutgången” – leder alltid till att ett övergripande positivt eller negativt känslotillstånd induceras. Damasio påpekar också att dessa känslotillstånd är helt i linje med organismens evolutionära målsättningar, dvs. de korrelerar väl med det naturliga urvalet.)

Vad finns det då för belägg för att mänskligt beslutsfattande skulle fungera enligt ovan beskrivna mekanismer? För att testa sina teorier utarbetade Damasio och medarbetare ett psykologiskt test, kallat Iowa Gambling Task, som går ut på följande. Försökspersonerna får en summa på 2000 dollar för att spela ett spel; spelet går ut på att deltagarna väljer kort från fyra olika kortlekar (A, B, C och D). Vissa kort i lekarna ger vinst och andra förlust, men försökspersonerna vet inte vilka kort som ger vad. Det gäller att vinna så myckets som möjligt. Lekarnas respektive vinst/förlustrelationer är emellertid inte analoga. Lek A och B innehåller kort som ger större vinster men också större förluster; dessa lekar leder över en längre periods spelande oundvikligt till mindre vinst än förlust. Lek C och D, däremot, leder till en slutgiltig vinst; de enskilda korten ger i och för sig lägre vinster men också lägre förluster. För att bilda sig en uppfattning om försökspersonernas känslomässiga tillstånd, mäter försöksledarna hudkonduktansen hos deltagarna under spelets gång. (Hudkonduktansen är ett mått på skinnets elektriska fortledningsförmåga och har visat sig korrelera väl med olika förändringar i människors känslotillstånd, detta genom att vi så fort vi affekteras på något sätt får en liten, liten handsvettning; denna handsvettning är omärkbar men kan med sofistikerad elektronisk utrustning således uppmätas.) Försöksledarna frågade med jämna mellanrum också deltagarna om de uppfattade hur det förhöll sig med de olika lekarna, om de hade någon särskild strategi baserad på spelets beskaffenheter.

På så vis kunde Damasio visa att normala försökspersoner började välja ur de fördelaktiga lekarna (C och D) redan innan de hade blivit medvetna om de olika lekarnas egenskaper. Till en början valde försökspersonerna slumpmässigt ur samtliga lekar. Efter några försök började de emellertid uppvisa en förhöjd hudkonduktans precis innan de valde kort ur lek A eller B, det vill säga ur de mindre fördelaktiga lekarna. Efter att ha dragit i genomsnitt 50 kort drog de allra flesta sina kort från lek C och D, men visade trots detta ingen medveten förståelse för vad spelet gick ut på. Runt kort nummer 80 hade de flesta dock tillgodogjort sig en uppfattning om de olika lekarnas beskaffenheter – de hade då spelat på ett fördelaktigt sätt i cirka 30 omgångar. Hudkonduktansen fungerade alltså som ett slags anteciperande emotionellt tillstånd, en ”känsla”, vilken guidade valet av kortlek att dra ifrån – men vilken påverkade handlingen utan någon som helst medveten interaktion. (Vissa försöksperioder lyckades aldrig fatta vad spelet gick ut på – men även dessa spelade fördelaktigt och drog de flesta av sina kort från lek C och D!)

Vad händer om detta system för beslutsfattande går sönder? Faktum är att människor dagligen drabbas av defekt fungerande beslutsmoduler. Ett exempel är drogberoende. En av Damasios kollegor, Antoine Bechara, utförde ett experiment liknande Iowa Gambling Task med försökspersoner som led av något slags drogberoende; Bechara kunde då visa att drogberoende människor uppvisar en större förändring i hudkonduktansen när de förutsäger en handling som potentiellt belönande jämfört med kontrollpersoner, men de upplever en mindre förändring när de anteciperar en bestraffning. Detta tycks implicera att deras impulsiva modul är hyperaktiv och helt inhiberar den reflekterande modulen; drogberoende individer är således (?!) mer benägna att falla för frestelser (droger…?) än icke-beroende individer.

Ett annat sätt att störa vårt inbyggda system för att ta beslut vore att helt slå ut en av modulerna. Detta hände också historiens kanske kändaste beteendeförändrade patient, Phineas Gage. Gage fick en skada i de ventromediala delarna av frontalloberna. Således förutsäger Damasios teori att Gages förmåga att ta långsiktiga beslut därmed måste ha tagit allvarlig skada. Mycket riktigt. (Jag tänker inte återberätta Gages beklagliga livshistoria för ska jag vara ärlig så är jag utled på den. Första delen av Decartes' Error råkar dock vara en mycket noggran återgivning av Gages liv och leverne, vilken förmodligen kommit med för att förlaget som ger ut boken inte vill publicera för tunna pärmar. Eller möjligen för att Damasio får betalt per ord.) Damasio har undersökt ett flertal individer med samma skador som Phineas Gage och bland annat låtit dem spela Iowa Gambling Task. När dessa individer spelar uppvisar de ingen som helst känslomässig förändring efter spelets gång; faktum är att deras hudkonduktans är lika med noll. Således genererar deras reflexiva system inga somatiska markörer för att guida deras beteende; de väljer i själva verket hela tiden från lek A och B trots att de märker att de förlorar på det. Liksom normala individer lär de sig emellertid efter stund (cirka 80 kort) vad spelet går ut på, de förstår lekarnas olika egenskaper – men de fortsätter alltjämt att välja från de mindre fördelaktiga lekarna!

För att sammanfatta. De två neurala moduler som bygger upp det neurala korrelatet för mänskligt beslutsfattande utgår från amygdala (den impulsiva modulen) och prefrontala kortex, närmare bestämt de ventromediala delarna av frontalloberna (den reflekterande modulen). Den impulsiva modulen utövar sitt inflytande genom snabba, automatiska och fullständigt koverta somatiska markörer och således som svar på framför allt primära influenser. Den reflekterande modulen, å andra sidan, är långsam, reflekterande (?!), verkar genom i allmänhet overta processer, och blir alltså det system genom vilket de sekundära influenserna utövar sitt inflytande. Prefrontalkortex fungerar således som ett slags ”top-down”-styrande system, vilket förmår influera de omedelbara incitamenten att utföra en handling genom att aktivera kompetitiva somatiska markörer kopplade till sekundära influenser. (Men som sagt, de sekundära influenserna är i allmänhet inte lika starka som de primära, och därmed är viljan svag.)

Detta var också ungefär vad jag hade tänkt säga om Damasios teori för mänskligt beslutsfattande. I kommande inlägg planerar jag dock att utifrån ovanstående resonemang lyfta fram vissa moraliska spörsmål som kan tänkas uppstå vid anammandet av en vetenskaplig syn på vilja, samt försöka mig på att knyta samman Damasios modell för beslutsfattande med de senaste rönen inom moralpsykologi.

-J.

Nu

- Nu bor jag (äntligen) på Kosträdet. Flytten gick smärtfritt, sånär som på att min flytthjälp fick fingrarna i kläm i en bäddsoffa. Det är sånt som händer, antar jag. Mitt rum är väldigt mysigt. Jag har ett takfönster.

- Oxytocin är ett spännande hormon. DN:s artikel är i själva verket lite av en sammanfattning av artikeln The Impact of Neuroscience on Philosophy, i vilken filosofen Patricia Churchland något mer ingående sammanfattar oxytocinets betydelse för människor och sorkar, samt vad denna betydelse eventuellt skulle kunna ha för inverkan på vår självsyn.

- Och så var det visst dags för bokrea igen. Jag ser att man kan köpa Strindbergs samlade verk till ett rimligt pris på Bokus. Själv struntar jag nog i både Strindberg och Bokus och kollar in Hedengrens sortiment (som ändå brukar vara bäst).

- Nu regnar det för övrigt på mitt takfönster och jag lyssnar på Rachmaninov.

Över och ut.

-J.

We Are the Robots

Kraftwerk är som bekant kända för sin låt The Robots, vars titel jag osökt kommer att tänka på när jag läser om robotforskaren Eduardo Mirandas bedrifter. Miranda är knuten till Interdisciplinary Centre for Computer Music Research vid University of Plymouth, och har konstruerat två sångare som minst sagt lever upp till att attributeras med det tyska bandets smått suggestiva låttitel.

Det rör sig om två robotar, inte särskilt vackra, som förlänats såväl sångröst som förmågan att adaptera sina program till inkommande ljud...

Miranda programmerade robotorna att sjunga fullständigt olika melodier (om man nu kan kalla det så...), vilka bestod av slumpmässiga sekvenser om sex toner, placerade dem med varandra i ett rum i två veckors tid, något som resulterade i en koordinerad duett uppbyggd av cirka 20 olika ljud.

Det hela ska ha gått till ungefär så här: en av robotarna börjar ge ifrån sig en slumpmässigt genererad tonsekvens, varpå den andra följer efter med sina egna toner. Om den första roboteran anser att den andra sjunger tillräckligt bra - det vill säga att ljuden den ger ifrån sig är tillräckligt koherenta med den första robotens - nickar den bekfräftande (vilket den andra roboten noterar med sina kameraögon) och sparar låten för framtiden. Om diskrepansen mellan ljuden tvärtom är för stora, skakar den första roboten på huvudet och raderar låten.

Och på så sätt uppstår således ett specifikt musikaliskt klimat. Själva företeelsen - sjungande robotar - är inte särskilt uppseendeväckande. Att konstnärlighet är något som inte (vilket många AI-kritiker tycks tro) är den mänskliga hjärnan förbehållet, har vi sett prov på förr. I en artikel i Technology Review (mars/april 1998, sid. 23-28) kan man läsa att datorer kan skriva fullt godkända noveller. Artikeln heter Chess is too easy. Dessutom förmår de komponera fullständiga symfonier, något som understryks av datorn EMI (Experiments in Musical Intelligence), vilken man kan läsa om i följande bok och i följande artikel. Maskiner har därtill målat bättre tavlor än vad de flesta människor har förmåga att göra.

Det intressanta med Mirandas konstruktioner är dock att de har lärt sig sjunga på egen hand, och inte bara lärt sig sjunga ensamma utan i kör samt helt utan mänsklig intervention. Men någon skönsång rör det väl sig knappast om (eller vad sägs?)

Jag väntar alltså på att maskiner ska kunna göra om det här... Ack, för när ska väl dessa brödrostar lära sig att sjunga Schubert ordentligt...?

-J.

Sonett

Jag sa: nu ska vi sjunga tyngdlösheten,
Newtons gamla tvång är inget för vår vikt
bara materia att överstiga i en dikt,
och likt tragöderna få tyst på evigheten

det bakgrundsbrus som knastrar på planeten
jorden, som är snärjd av mörk materia
den dystra diktens vinterkalla svärta
(mörka stråk som delar ödsligheten,

skiljetecken, svarta hål i papper).
Jag tar din hand, som genom tevens tomhet zappar,
och säger att vi måste uppleva nåt mer

än dessa flingpaket som är vår enda föda
(för om man i ett kosmiskt perspektiv oss ser
från yttre rymden, är vi redan döda).

-J.

Den bästa dagen

Bortom om alla kanter.
Bortom alla berg.
Bortom lövens färg
och lundens.
Bortom raderna.
Bortom benens märg.

Bortom dagen.
Bort med dagen.
Bortom jorden.
Bort med orden.

-J.

Dagar, dagar, dessa dagar...

Dagar finns när jag tänker att jag har förlorat allt; allt vetande, allt kunnande, alla minnen; dagar kommer när jag inte längre förmår härleda ens de enklaste syllogismer, lägga ihop de mest konkreta talen, när jag inte kan sammanföra de påbörjade tankarna med varandra för att bilda det oundgängliga flätverk av slutledningar som utgör abstraktionen, när världen sträcker sig aldrig så många ljusår ifrån mig men när jag inte kan se längre än en meter; dagar när det språk jag för en minut sen behärskade plötsligt tycks för tungt för att förankra och samtidigt för undflyende för att släppas fritt; stunder när känslorna omintetgör mina försök att resa mig ur restljuset av de egna försökens förkolnade bländverk; dessa dagar kommer oundvikligt – när jag inser att jag har förlorat allt – och det är i denna insikt, denna klargjorda hopplöshet, som jag återfår mig själv igen: det är medvetandets sista, oförvanskade vinst över verkligheten.

-J.

B

"Självförverkligande?" - Så fan heller! Självförverkande, snarare...

-

Vi är sannolikt inte dummare nu än förut; vi har bara utvecklat våra uttrycksmedel.

-

Lyckas – jag vägrar!

-

Minnet: ett minne blott.

-

Jag har mitt, och du har mitt också.

-

Den här meningen är livets mening.

-

Natten är ett vattenglas. Och månen är en brustablett.

-

Skala av skinnet eller skala av sinnet.

-

-J.

Tåg och Bird

I SVD kan man läser att tågmonopolet ska slopas; SJ ska från första januari 2010 inte längre vara ensamma om att få köra tåg mellan Stockholm-Göteborg och (framför allt) Stockholm-Malmö. Hurra, således! (Jag tycker inte om SJ.)

(För övrigt lyssnar jag för tillfället intensivt på Andrew Birds senaste album Gentle Beast. Bird skrev på sin blogg för ett tag sen att han oroade sig för hur mycket han tyckte om skivan... man kan inte annat än hålla med honom. Låtarna är ursnygga. Bird tycks ha lämnat lite av det så karaktäristiska fiolvisslandet bakom sig - detta är hans mest uttalade popskiva - om än fortfarande så där instrumentstinn (tack och lov!) som vi är vana vid... Not a robot, but a ghost är skivans bästa låt. Den får mig att tänka på tidiga frostiga gnistrande morgnar...)

-J.

Kommentar

6.1251 Därför kan det heller aldrig förekomma några överraskningar i logiken.

- ... varför jag slutade med filosofi...

-J.

Lek med W.

J: 101 Kan man leka på låtsas? -

W: 2.221 Vad bilden framställer, är dess mening.

J: 1001 Men om jag leker på låtsas, är det då alltjämt inte en lek?

W: 2.223 För att inse om bilden är sann eller falsk måste vi jämföra den med verkligheten.

J: 1101 Leken? -

W: 6.1264 Den meningsfulla satsen påstår något , och dess bevis klargör att det förhåller sig så; i logiken är varje sats formen för ett bevis.

J: 1011 Jag fantiserar att jag leker. Eller snarare. Jag leker att jag fantiserar.

W: 5.13 Att ens sats sanning följer ur andra satsers sanning, ser vi på satsernas struktur.

J: 11011 Förslag: I kväll ska jag leka på låtsas.

W: 6.1265 Man kan alltid uppfatta logiken så att varje sats är sitt eget bevis.

J: 1111 Ack ja...

-J.

Ett

Kapphängarrock: barockmusik:

en barock badrock i garderoben.

Där ytterrockar rockar loss

i glassig ton av knapphålsjazz,

innerficksetyder, slumrande, från någon

fodrad nattklubb klädd i sammet

(utan befintlig akustik); – så bra

att känna till att det finns larm –

toner som förmår hålla en naken

in på skinnet avklädd spelman vaken,

och i nattens tunna ulster varm.

-J.

Kosträtet (mitt hem, min hamn)

Jag frångår nu min princip att icke skriva om något annat än de ämnen som anges i min profil (tror för övrigt ändå att jag har gjort det tidigare...) och tar tillfället i akt att proklamera ett bostadsbyte (gällande undertecknad).

Från Delphi (där jag nu varit bosatt orakel i drygt ett års tid) ger jag mig således av till centrala Lund, närmare bestämt till Hjortgatan, än närmare till ett (förbannat mysigt) bostadshus (se bilden ovanför, och lägg märke till den förtjusande lilla förstutrappan) vilket skall delas med två glada garçoner (tillika medicine kandidater).

Hjortgatan ingår i den så kallade Kulturkvadranten, ett gatunät från 900-talets slut. Gatan leder från Lilla Tomegatan till Stora Algatan/Lilla Algatan, och kallades Kosträtet fram till 1870-talet. Kullerstenarna, prången och klätterrosorna får en att tänka på Hjalmar Bergmans Wadköping (för övrigt finns i Örebro ett kulturreservat uppkallat efter den fiktiva staden). Apropå Hjalmar Bergman (som ju aldrig så vitt jag vet bodde i Lund): andra författare som bott i Lund är Esias Tegnér, Ola Hansson, Anders Österling, Willhelm Ekelund, August Strindberg och Göran Sonnevi med flera. (Tror också att Falstaff Fakir är härifrån).

Följande målning av Eduard Valenta föreställer Hjortgatan någon gång under mitten av 1900-talet:



















(Man kan se mitt nya hem längst till vänster; detta blir således första gången jag bor i ett hus som är avmålat av en erkänd (?) konstnär...)

-J.

Mooreskt

En variant av Moore:

Du finns inte hos mig men det gör du nog.

-J.

A

W: 6.4 Alla satser är likvärdiga.

J: 666 Alla satser är likgiltiga.

W: 7 Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.

J: 77 Om du icke kan tala, håll käft.

-J.

A

Vägra vara! – Varför är du då?

-

Mina tårar syns nog – gör dina?

-

Alltihop är verkligen skrattretande – så varför skrattar jag inte?

-

Absurt på ett abstrust sätt.

-

Nu får det vara – men det vägrar vara…

-

Könlöst – jag vågar säga lönlöst…

-

Könlöst – snarare könlåst.

-

Här är allt svart eller vitt – också färgerna.

-

Buddha: pappa.

-

Förnuftet: en källa lika god som någon till melankoli. – Denna hållning är av allt att döma vad som åsyftas med rationalitet.

-

Lek med sig själv – med vem annars?

-

Skuggan av en kyss – i hennes ögon – kyssen av en skugga.

-

Lev. Eller försök.

-

Matematik + död = Bach

-

Jag hånglar, alltså finns jag.

-

Jag som Antropos: vill alltid ha sista ordet…

-

Medvetandet: en illusion – jaha, men alltjämt ett medvetande.

-

Kom ihåg att glömma bort. (Det omvända är också godtagbart.)

-

Jag: var verkligen bättre förr.

-

Jag: en hel värld (där allt är omöjligt).

-

Jag: ny version ute!

-

Försök att minnas att minnas etc.

-

-J.

Nästan säkert medveten

Jag är medveten. Jag är i alla fall inte omedveten. I natt när jag sov var jag omedveten. Men nu är jag det inte. Nu är jag medveten. Ja, jag är medveten. Jag är nästan helt säker på att jag är medveten.

-J.

Medveten i kubik

Jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag är medveten om att jag etc.

Jag är medveten om vad jag är medveten om

Vi talar om att de flesta av våra mentala processer är omedvetna. Vi säger att vi påverkas av miljoner krafter, orsaker som är oss okända och omöjliga att förstå. Just så: omöjliga. För det är ju just det som är problemet (eller kanske lösningen): medvetandet är en mycket mindre del av våra hjärnors aktiviteter än vad vi är medvetna om - just för att vi inte är medvetna om det vi inte är medvetna om... Det kan låta självklart, javisst. Men ack, är det inte oerhört svårt att greppa? Som att fråga ett par ögon vilka ting i ett rum som för tillfället är synliga...

-J.

Franska för nybörjare

Tout comprendre, c'est tout pardonner...

... det är i varje fall vad följande argument (med rätta) tycks implicera: argumentet påträffas hos såväl Hobbes som Locke, men det är framfört i sin mest explicita form och styrka av Galen Strawson: han kallar det: "The Basic Argument":

1. We do what we do, in a given situation, because we are what we are
2. In order to be ultimately responsible for what we do, we have to be ultimately responsible for what we are — at least in certain crucial mental respects
3. But we cannot, as the first point avers, be ultimately responsible for what we are, because, simply, we are what we are; we cannot be causa sui
4. Therefore, we cannot be ultimately responsible for what we do

Värt att notera är att argumentet är helt oberoende av determinismens vara eller icke vara; om man accepterar argumentets validitet accepterar man också att determinismen påverkar moraliskt ansvar lika mycket som den almänna relativitetsteorin påverkar sagda ansvar.

Har för min del svårt att se varför man inte skulle acceptera det...

Medvetna zombies

En hel uppsjö av psykologiska studier visar att vi inte alls har någon klar bild över skälen till att vi gör som vi gör; våra handlingars orsaker är oss fördolda. Somliga (bland annat Francis Crick i The Astonishing Hypothesis) har hävdat att just detta faktum ger upphov till den fria viljans illusion; ett medvetande som inte är medvetet om de kausala krafter som påverkar det upplever antagligen att varje handling det tycks utföra har uppstått i samma medvetande, inte någon annanstans, inte genom det arv och den miljö som utgör dess grund, ligger bakom dess existens.

Ta exemplet split brain-patienter. En dylik patient har genom ett kirurgiskt ingrepp (ofta för att lindra svåra epilepsier) fått corpus callosum, hjärnbalken, det vill säga det axonknippe som sammanbinder de två hjärnhalvorna, avlägsnad. Således finns ingen direkt kommunikation mellan de två hemisfärerna; man skulle kunna tro att en sådan belägenhet skulle göra patienten oförmögen att fungera som människa, men tvärtom tycks ingreppet inte ge några större men (och det förbättrar egendomligt nog epilepsin ansenligt). Eftersom höger synfält tas in och tolkas av vänster hjärnhalva och vice versa har hjärnforskare, framför allt Roger Sperry och Michael Gazzaniga, nyttjat dessa patienter för att ta reda på mer om hur de respektive hemisfärerna arbetar.

Experimenten har renderat en del uppseendeväckande resultat. Om man instruerar höger hjärnhalva (via vänster synfält) på en split brain-patient att resa sig upp och hämta ett glas vatten, exempelvis, så fullföljer patienten uppgiften utan problem. När man sedan frågar henne om varför hon hämtade vattenglaset, så konfabulerar hon ofelbart ett skäl till sitt agerande (exempelvis att hon är törstig); hennes vänstra hjärnhalva (den ”språkliga” hjärnhalvan) kan ju omöjligt veta skälet till den högra halvans agerande. Man kunde emellertid tycka att patienten borde svara något i stil med: ”Jag vet inte varför jag hämtade glaset – jag saknar corpus callosum och ni har instruerat min icke-verbala hjärnhalva att utföra något slags handling…” Men ändå. Patienten är övertygad om att hon eller någon annan i rummet är törstig och vill ha vatten.

Ett annat fenomen man kommer att tänka på i sammanhanget är priming – en företeelse jag som bekant fördjupar mig i relativt intensivt för tillfället –; i ett experiment av John Bargh delades försökspersonerna in i två grupper. En grupp fick läsa ord som alla associerade till gamla människor (ord i stil med ”rynkor”, ”käpp”, ”pension” etc.). Den kvarvarande fick läsa helt neutrala ord. Bargh mätte sedan den tid det tog för försökspersonerna att gå till hissen, och kunde i och med detta visa att det tog en signifikant längre tid för de försökspersoner som fått läsa (som primats av) ålderdomsorden än för de som läst neutrala ord.

I sin fascinerande bok The Illusion of Conscious Will sammanställer Harvardpsykologen Daniel M. Wegner liknande experiment och många, många andra, och ger i och med detta starka belägg för att den medvetna viljan inte är något annat än just en illusion. Denna syllogism understryks ytterligare av Benjamin Libets numera klassiska experiment, vilka visar att vi människor blir medvetna om ett stimulus först en halv sekund efter att ha utsatts för det (därefter tycks det finnas ett slags antedaterande mekanism som ger sken av att vi varit medvetna redan från början). Således tycks den bild av människan som La Mettrie propagerar för i sin L’Homme machine ligga sanningen närmare än man kanske kunnat ana; vi blir således ett särskilt slags zombies (eller maskiner eller robotar eller automater eller apparater eller djur eller människor eller vad man nu föredrar att kalla oss) – zombies som trots allt är medvetna, men vars medvetande är dömt att verka i ett slags illusoriskt retrospektion. (Jag behöver kanske inte påpeka att Wegner och La Mettries bild sammanfaller väl med min egen…) I och med detta inställer sig emellertid frågan: varför behövs i så fall medvetandet? – och detta är en mycket stark fråga, men icke desto mindre en som jag tror är möjlig att förklara inom ramen för en naturalistisk människosyn (medvetandets funktion är sannolikt att appreciera, föreställa sig och utarbeta en framtid. Jag tror att Pascal skriver något i stil med att vi i tanken ständigt uppehåller oss i framtiden, aldrig i nuet – skälet till detta skulle kunna vara att vi helt enkelt inte behöver grunna på samtiden: vi fungerar perfekt här och nu på ett fullständigt mekaniskt sätt – . Valéry är inne på samma spår när han i en av sina aforismer, likt medeltidens filosofer, noterar att tanken är en pil som avfyras mot ett framtida mål…), något jag har för avsikt att skriva mer om vid ett senare tillfälle.

Wegner fortsätter med att argumentera för att känslan av att vi medvetet påverkar våra handlingar uppstår som en följd av en ihärdig tendens att sluta oss till kausala samband mellan händelser. Han skriver: “People experience conscious will when they interpret their own thought as the cause of their actions”. När vi ser en sten träffa en glasruta, vilken krossas, är vi inte sena med att hävda att stenen gav upphov till rutans splittring. Hume påpekade emellertid som bekant att en sådan konklusion är induktiv: ingenstans kan vi se det kausala samband som förefaller råda mellan stenen och rutan. Man skulle kunna tänka sig att båda händelserna (A, att stenen träffar rutan och B, att rutan spricker) i själva verket är följder av en tredje mer övergripande orsak, vilken ger upphov till såväl A som B men utan att det finns någon explicit kausalitet emellan dem.

Ta ett exempel. Dag följer ständigt på natt. Det vore enkelt att – om man här saknade den relevanta kunskapen – sluta sig till att dag beror på natt, att ett kausalt samband råder dem emellan. En sådan slutsats vore dock ett misstag, detta då såväl dag som natt beror på en tredje faktor, nämligen jordens rotation kring sin egen axel samt dess närhet till solen.

Wegner hävdar att samma sak gäller för våra tankar. Precis som dagen och natten är skapade av en tredje, oberoende omständighet, är också våra tankar och våra handlingar två företeelser mellan vilka det endast finns ett skenbart orsaksförhållande. Dag följer emellertid alltid på natt, och handling följer alltid (eller i alla fall nästan alltid) på tanke. Detsamma kan naturligtvis säga om våra övriga intentioner, trossatser, förhoppningar och begär – inga av dessa behöver nödvändigtvis påverka våra handlingsmönster i någon högre grad. Tvärtom är de sannolikt också en konsekvens av en tredje, fördold faktor. Att jag beslutade mig för att läsa medicin var således inte så mycket en konsekvens av mitt stora intresse för naturvetenskap, min vilja att arbeta med och hjälpa människor samt min uppfattning att läkaryrket är meningsfullt, som att dessa uppfattningar och faiblesser var en konsekvens av en omedveten, dold och implicit process, vilken skulle kunna innefatta helt skiljda bevekelsegrunder och incitament (alla fullständigt eller i alla fall delvis främmande för mig), en omedveten process som därtill gav upphov till mitt beslut att plugga medicin.

Wegner skriver:

This uncertainty in causal inference means that no matter how much we are convinced that our thoughts cause our actions, it is still true that both thought and action could be caused by something else that remains unobserved, leaving us to draw an incorrect causal conclusion.

Som sagt, de socialpsykologiska, neuropsykologiska och evolutionspsykologiska beläggen för att det är precis så det fungerar blir starkare för var dag.

Den franske neuroforskaren Marc Jeannerods ord får avsluta:

[I]n conditions of normal execution [of action], there is usually no awareness of the content of the representation at any level and no image is experienced. This is explained by the fact that motor imagery and execution have different constants. Because imagery, unlike execution, implies subjective awareness, it takes longer to appear. If imagery actually occurred in conditions of normal execution, it would be delayed with respect to the corresponding action.

Medvetandet är en lyx vi människor (och säkerligen många andra djur) får uppleva först en halv sekund efter verkligheten.

The BAD2U-gene

I en artikel i Psychiatric Times presenterar psykiatriprofessor Ronald Pies ett tankeexperiment av den typ man ideligen stöter på i filosofisk litteratur. Experimentet lyder som följer:

Imagine that some nefarious inventor has contrived a device called the assault machine (AM). This evil machine is attached to a person's arm, rather like a blood pressure cuff, and has an electrode that penetrates the substance of the brain. The AM has a visual recognition component that activates its motor apparatus—the purpose of which is to "whack" the nearest person within one's reach! The AM has the ability to override the person's higher brain centers, such that he is absolutely powerless to resist carrying out the assault. Let's now suppose that Jones is hooked up to the AM, quite against his will. Smith happens to walk by Jones and, as expected, Jones (well, his arm at least!) whacks Smith in the head.

Pies konstaterar – korrekt – att belägenheten i tankeexperimentet klart och tydligt fråntar Jones all förskyllan för händelsen. Detta då en eventuell postulering av ett personligt ansvar i en dylik kontext strider mot vår vardagliga språkliga uppfattning av vad ansvar, fria val och tvång innebär. Jones överfall på Smith var ”inte kausalt sammankopplad med de förhoppningar, önskningar, målinriktningar som är unika för Jones” (egen översättning). Handlingen emanerade således inte ur Jones ”inre”, ur det snåriga trådverk som utgör personen Jones – således är det inte tillbördigt, enligt Pies, att hålla Jones ansvarig för sin handling.

Artikelförfattaren uppmanar därefter läsaren att ponera att Jones – sedan han med rätta oskyldigförklarats – målar en tavla. (Det bör poängteras att Jones själv beslutar sig för att måla tavlan i fråga: [H]e has not been commissioned to produce one particular kind of painting; and he has no limits as to available art supplies, choice of paint, etc.) Pies går vidare genom att hävda att Jones kan hållas ansvarig för sitt målande; om tavlan är vacker har Jones rätt att anse sig själv lovvärd för den (ta creds). Detta då målandet, penseldragen och färgvalen, motivet och stilriktningen, härstammar från Jones egen natur, från hans unika förhoppningar, önskningar och målinriktningar, från det som – kort och gott – är han själv.

Again, I would argue that this is a perfectly clear case in which the autonomous self and agential action—action taken by a rational and deliberative person—are essentially preserved. Now, this is surely not to argue that any of Jones' artistic decisions are somehow uncaused or supernaturally liberated from the laws of physics and neurochemistry! Jones' actions are, to be sure, mediated by his brain—and his brain is a physical entity constrained by physical laws. Yet, in our ordinary language, I believe we would consider Jones to be acting freely—using free will. We would also say, in my view, that Jones, as artist, is now responsible for his actions in a very robust sense.

Gott och väl. Jag håller med Pies om att de två situationerna skiljer sig åt, att den första tycks implicera att Jones frånhålls allt personligt ansvar – snarare är det kanske AM-maskinen som bör hållas ansvarig (eller kanske den nedrige uppfinnaren som satt dit den…) – samt att Jones konstnärskap tycks emanera ur honom själv, snarare än ur en ondskefull apparat som monterats fast på hans ena arm. Men frågan är om situationerna skiljer sig åt i fråga om Jones eventuella moraliska ansvar (eller hans potentiella berömlighet)? Jag tror inte det.

Faktum är att en människas handlingar, oaktat deras relativa ursprung – om de härrör ur en mekanisk apparat eller ur hennes tankar och värderingar, funderingar och resonemang, idéer och infall, känslor och rädslor – är oundvikliga; hon var helt enkelt tvungen att utföra dem. Pies noterar att frihet kan graderas; vissa handlingar är enligt detta resonemang mer fria än andra, beroende av huruvida de härstammar från utförarens egen personliga dispositioner eller ej. Om jag håller en pistol mot ditt huvud och säger åt dig att äta härsken fisk, är ditt val – om du äter fisken eller låter bli – inte fritt i en väsentlig mening (du är utsatt för ett yttre tvång, nämligen min pistol); om du däremot hämtar fisken ur kylskåpet, lägger upp den på en tallrik och äter den framför teven en lördagskväll, utan att någon har tvingat dig – ja, då är det ett fritt val (hur oaptitligt ditt beslut än kan tyckas vara). Frågan är emellertid hur fritt detta beslut egentligen var? Det finns alltid en viss mängd tillräckliga orsaker för ditt handlande. Och dessa orsaker är i en viktig bemärkelse tvingande: du var tvingad att äta den där fisken, det spelar ingen roll om någon råkade hota dig med en pistol eller om du gjorde det självmant (ordet frivilligt slår mig som en smula olämpligt i sammanhanget…) – mer än att du kanske skulle må bättre i den senare situationen…

Pies inbjuder till ytterligare ett tankeexperiment:

Let's suppose that it is the year 2025 and neuroscientists have isolated a neuropeptide dubbed "assaultin." Assaultin, it turns out, is coded for by the gene "BAD2U." [!] Behavioral scientists have established, in 32 randomized controlled studies, that when this neuropeptide is injected into the cerebrospinal fluid of human subjects, 65% become immediately and dramatically assaultive.

Han förklarar att även om 65 % av försökspersonerna utvecklar våldsamhet som en direkt följd av assaultin, så blir 35 % av dem faktiskt inte våldsamma; dessa 35 % använder sig i stället av ett slags självterapi – ett särskilt mantra – för att stilla sina negativa drifter. Han förtäljer också att bland de våldsbenägna försöksobjekten, så kan 50 % lära sig att bemästra sitt raseri på samma sätt som de icke våldsbenägna. Pies frågar sig sedan vilket sakläge (i fråga om frihet och ansvar) som situationen i detta sista tankeexperiment är mest ekvivalent med: 1) Jones val att slå till Smith eller 2) Jones val att måla en tavla? En sådan frågeställning blir emellertid meningslös om man betänker att Jones var lika tvingad att göra det han gjorde i båda situationerna; han kunde inte ha låtit bli att slå till Smith och han kunde inte ha målat någonting annat än en gul elefant.

Kompatibilister brukar framhålla att människor är moraliskt ansvariga i den starkaste möjliga meningen, om de bara får handla efter sina egna begär. För kompatibilisten är fri vilja att få göra vad man vill, kort och gott. Och om man utnyttjar sin fria vilja så är man ansvarig. Men ett dylikt resonemang kan säkerligen också tillämpas på djur. Om en hund får göra som den vill, så har den antagligen kompatibilisk frihet – och kompatibilistiskt ansvar. Ingen kompatibilist verkar emellertid propagera för att hundar ska bestraffas på samma sätt som människor.

Ett möjligt svar från kompatibilisten är här att påpeka att hundar faktiskt inte förstår att de gör fel. De har inte (eller?) det förnuft som krävs för att inse att en handling är moraliskt förkastlig; således bestraffar vi heller inte hundar, på samma sätt som vi inte skulle bestraffa en gravt förståndshandikappad människa. Argumentet är emellertid knappast övertygande, vilket man kan poängtera genom (ännu) ett litet tankeexperiment.

Ponera att Björn föds 1986. Födelsen sker utan komplikationer och Björn befinns vid den första läkarkontrollen vara ett fullt friskt barn. Vad läkarna inte vet är emellertid att en elak vetenskapsman någon gång under graviditetsperioden – och utan att någon har märkt det – haft möjligheten att genmanipulera fostret och genom ytterligt avancerade metoder implantera just assaultin i Björns arvsanlag. Vetenskapsmannen har därtill modifierat assaultin så till den grad att en organism som bär på anlaget löper en sannolikhet på 100 % (oavsett miljöfaktorer) att bli våldsam, oberäknelig och kriminell. Anta sedan att Björn på sin 20:e födelsedag rånar fyra pensionärer på ett äldreboende, samt misshandlar en av dem svårt. Vid polisförhöret tillfrågas Björn om han inte var medveten om att det han gjorde var fel. Varpå Björn svarar att han visst förstår att det är fel att råna folk. Han valde emellertid att inte agera i enlighet med denna vetskap.

Skulle vi hålla Björn ansvarig för en dylik gärning? Med tanke på vad den onde vetenskapsmannen gjorde så var sannolikheten för att Björn skulle utföra illdådet (eller ett liknande brott) 100 % - Björn var på grund av sitt genetiska arv tvingad att göra det...

Jag tror inte att Björn är ansvarig för sin handling. Jag hävdar därtill givetvis att man för varje potentiell brottsling kan hitta en dylik kausal förklaring, om än en – så klart – långt mer komplicerad sådan, inbegripande fler faktorer, såväl genetiska som miljömässiga. Principen är emellertid densamma. Således har jag svårt att se att vi bör postulera grader av ansvar och frihet. Enklare (och mer sanningsenligt) vore nog att säga att det varken finns ansvar eller frihet – i alla fall inte i en libertiansk eller kompatibilistisk bemärkelse. När Pies implicerar att en handling är fri så länge den emanerar från faktorer inuti agenten, negligerar han det faktum att även dessa faktorer är kausalt avhängiga och fullständigt tvingande.

(Dessutom kan man fundera på vad kompatibilister egentligen menar med att en handling är ”fri” om den utförs utan yttre tvång; om agenten inte känner sig fri när han utför den, tycks det som om man inte skulle kalla den fri. Således förefaller friheten i den ”fria” handlingen till större delen vara förankrad i den subjektiva upplevelsen av frihet, något jag avser att skriva mer om inom en snar framtid.)

-J.