Sonett

Jag sa: nu ska vi sjunga tyngdlösheten,
Newtons gamla tvång är inget för vår vikt
bara materia att överstiga i en dikt,
och likt tragöderna få tyst på evigheten

det bakgrundsbrus som knastrar på planeten
jorden, som är snärjd av mörk materia
den dystra diktens vinterkalla svärta
(mörka stråk som delar ödsligheten,

skiljetecken, svarta hål i papper).
Jag tar din hand, som genom tevens tomhet zappar,
och säger att vi måste uppleva nåt mer

än dessa flingpaket som är vår enda föda
(för om man i ett kosmiskt perspektiv oss ser
från yttre rymden, är vi redan döda).

-J.