Dagar, dagar, dessa dagar...

Dagar finns när jag tänker att jag har förlorat allt; allt vetande, allt kunnande, alla minnen; dagar kommer när jag inte längre förmår härleda ens de enklaste syllogismer, lägga ihop de mest konkreta talen, när jag inte kan sammanföra de påbörjade tankarna med varandra för att bilda det oundgängliga flätverk av slutledningar som utgör abstraktionen, när världen sträcker sig aldrig så många ljusår ifrån mig men när jag inte kan se längre än en meter; dagar när det språk jag för en minut sen behärskade plötsligt tycks för tungt för att förankra och samtidigt för undflyende för att släppas fritt; stunder när känslorna omintetgör mina försök att resa mig ur restljuset av de egna försökens förkolnade bländverk; dessa dagar kommer oundvikligt – när jag inser att jag har förlorat allt – och det är i denna insikt, denna klargjorda hopplöshet, som jag återfår mig själv igen: det är medvetandets sista, oförvanskade vinst över verkligheten.

-J.