Medvetna zombies

En hel uppsjö av psykologiska studier visar att vi inte alls har någon klar bild över skälen till att vi gör som vi gör; våra handlingars orsaker är oss fördolda. Somliga (bland annat Francis Crick i The Astonishing Hypothesis) har hävdat att just detta faktum ger upphov till den fria viljans illusion; ett medvetande som inte är medvetet om de kausala krafter som påverkar det upplever antagligen att varje handling det tycks utföra har uppstått i samma medvetande, inte någon annanstans, inte genom det arv och den miljö som utgör dess grund, ligger bakom dess existens.

Ta exemplet split brain-patienter. En dylik patient har genom ett kirurgiskt ingrepp (ofta för att lindra svåra epilepsier) fått corpus callosum, hjärnbalken, det vill säga det axonknippe som sammanbinder de två hjärnhalvorna, avlägsnad. Således finns ingen direkt kommunikation mellan de två hemisfärerna; man skulle kunna tro att en sådan belägenhet skulle göra patienten oförmögen att fungera som människa, men tvärtom tycks ingreppet inte ge några större men (och det förbättrar egendomligt nog epilepsin ansenligt). Eftersom höger synfält tas in och tolkas av vänster hjärnhalva och vice versa har hjärnforskare, framför allt Roger Sperry och Michael Gazzaniga, nyttjat dessa patienter för att ta reda på mer om hur de respektive hemisfärerna arbetar.

Experimenten har renderat en del uppseendeväckande resultat. Om man instruerar höger hjärnhalva (via vänster synfält) på en split brain-patient att resa sig upp och hämta ett glas vatten, exempelvis, så fullföljer patienten uppgiften utan problem. När man sedan frågar henne om varför hon hämtade vattenglaset, så konfabulerar hon ofelbart ett skäl till sitt agerande (exempelvis att hon är törstig); hennes vänstra hjärnhalva (den ”språkliga” hjärnhalvan) kan ju omöjligt veta skälet till den högra halvans agerande. Man kunde emellertid tycka att patienten borde svara något i stil med: ”Jag vet inte varför jag hämtade glaset – jag saknar corpus callosum och ni har instruerat min icke-verbala hjärnhalva att utföra något slags handling…” Men ändå. Patienten är övertygad om att hon eller någon annan i rummet är törstig och vill ha vatten.

Ett annat fenomen man kommer att tänka på i sammanhanget är priming – en företeelse jag som bekant fördjupar mig i relativt intensivt för tillfället –; i ett experiment av John Bargh delades försökspersonerna in i två grupper. En grupp fick läsa ord som alla associerade till gamla människor (ord i stil med ”rynkor”, ”käpp”, ”pension” etc.). Den kvarvarande fick läsa helt neutrala ord. Bargh mätte sedan den tid det tog för försökspersonerna att gå till hissen, och kunde i och med detta visa att det tog en signifikant längre tid för de försökspersoner som fått läsa (som primats av) ålderdomsorden än för de som läst neutrala ord.

I sin fascinerande bok The Illusion of Conscious Will sammanställer Harvardpsykologen Daniel M. Wegner liknande experiment och många, många andra, och ger i och med detta starka belägg för att den medvetna viljan inte är något annat än just en illusion. Denna syllogism understryks ytterligare av Benjamin Libets numera klassiska experiment, vilka visar att vi människor blir medvetna om ett stimulus först en halv sekund efter att ha utsatts för det (därefter tycks det finnas ett slags antedaterande mekanism som ger sken av att vi varit medvetna redan från början). Således tycks den bild av människan som La Mettrie propagerar för i sin L’Homme machine ligga sanningen närmare än man kanske kunnat ana; vi blir således ett särskilt slags zombies (eller maskiner eller robotar eller automater eller apparater eller djur eller människor eller vad man nu föredrar att kalla oss) – zombies som trots allt är medvetna, men vars medvetande är dömt att verka i ett slags illusoriskt retrospektion. (Jag behöver kanske inte påpeka att Wegner och La Mettries bild sammanfaller väl med min egen…) I och med detta inställer sig emellertid frågan: varför behövs i så fall medvetandet? – och detta är en mycket stark fråga, men icke desto mindre en som jag tror är möjlig att förklara inom ramen för en naturalistisk människosyn (medvetandets funktion är sannolikt att appreciera, föreställa sig och utarbeta en framtid. Jag tror att Pascal skriver något i stil med att vi i tanken ständigt uppehåller oss i framtiden, aldrig i nuet – skälet till detta skulle kunna vara att vi helt enkelt inte behöver grunna på samtiden: vi fungerar perfekt här och nu på ett fullständigt mekaniskt sätt – . Valéry är inne på samma spår när han i en av sina aforismer, likt medeltidens filosofer, noterar att tanken är en pil som avfyras mot ett framtida mål…), något jag har för avsikt att skriva mer om vid ett senare tillfälle.

Wegner fortsätter med att argumentera för att känslan av att vi medvetet påverkar våra handlingar uppstår som en följd av en ihärdig tendens att sluta oss till kausala samband mellan händelser. Han skriver: “People experience conscious will when they interpret their own thought as the cause of their actions”. När vi ser en sten träffa en glasruta, vilken krossas, är vi inte sena med att hävda att stenen gav upphov till rutans splittring. Hume påpekade emellertid som bekant att en sådan konklusion är induktiv: ingenstans kan vi se det kausala samband som förefaller råda mellan stenen och rutan. Man skulle kunna tänka sig att båda händelserna (A, att stenen träffar rutan och B, att rutan spricker) i själva verket är följder av en tredje mer övergripande orsak, vilken ger upphov till såväl A som B men utan att det finns någon explicit kausalitet emellan dem.

Ta ett exempel. Dag följer ständigt på natt. Det vore enkelt att – om man här saknade den relevanta kunskapen – sluta sig till att dag beror på natt, att ett kausalt samband råder dem emellan. En sådan slutsats vore dock ett misstag, detta då såväl dag som natt beror på en tredje faktor, nämligen jordens rotation kring sin egen axel samt dess närhet till solen.

Wegner hävdar att samma sak gäller för våra tankar. Precis som dagen och natten är skapade av en tredje, oberoende omständighet, är också våra tankar och våra handlingar två företeelser mellan vilka det endast finns ett skenbart orsaksförhållande. Dag följer emellertid alltid på natt, och handling följer alltid (eller i alla fall nästan alltid) på tanke. Detsamma kan naturligtvis säga om våra övriga intentioner, trossatser, förhoppningar och begär – inga av dessa behöver nödvändigtvis påverka våra handlingsmönster i någon högre grad. Tvärtom är de sannolikt också en konsekvens av en tredje, fördold faktor. Att jag beslutade mig för att läsa medicin var således inte så mycket en konsekvens av mitt stora intresse för naturvetenskap, min vilja att arbeta med och hjälpa människor samt min uppfattning att läkaryrket är meningsfullt, som att dessa uppfattningar och faiblesser var en konsekvens av en omedveten, dold och implicit process, vilken skulle kunna innefatta helt skiljda bevekelsegrunder och incitament (alla fullständigt eller i alla fall delvis främmande för mig), en omedveten process som därtill gav upphov till mitt beslut att plugga medicin.

Wegner skriver:

This uncertainty in causal inference means that no matter how much we are convinced that our thoughts cause our actions, it is still true that both thought and action could be caused by something else that remains unobserved, leaving us to draw an incorrect causal conclusion.

Som sagt, de socialpsykologiska, neuropsykologiska och evolutionspsykologiska beläggen för att det är precis så det fungerar blir starkare för var dag.

Den franske neuroforskaren Marc Jeannerods ord får avsluta:

[I]n conditions of normal execution [of action], there is usually no awareness of the content of the representation at any level and no image is experienced. This is explained by the fact that motor imagery and execution have different constants. Because imagery, unlike execution, implies subjective awareness, it takes longer to appear. If imagery actually occurred in conditions of normal execution, it would be delayed with respect to the corresponding action.

Medvetandet är en lyx vi människor (och säkerligen många andra djur) får uppleva först en halv sekund efter verkligheten.