Man har svårt att inte upprepa dikterna för sig själv när man läst klart dem, som besvärjelser, mantra. Ett utdrag:
Cikadorna finns, cikoria, krom
och citronträd finns; cikadorna finns;
cikadorna, ceder, cypress, cerebellum.
Besvärjelser, förvisso. Och Alfabet ger en närmast religiös upplevelse, drömsk och underlig och på samma gång egendomligt uppenbar, enkel. Men texterna i Alfabet är fullkomligt profana. Christensen skriver inte om det som hade kunnat finnas, snarare skriver hon om det som finns. Här, nu. TT Spektra återger den danska Litteratursiden: "För Inger Christensen är det inte hon själv som skriver utan världen som skriver genom henne". Och: "Hon såg människan som en del av världen, som på alla sätt är underställd naturens lagar och regler."
Sant. I Alfabet fångar Inger Christensen på ett elegant och uttryckligt vis vad det innebär att vara en del av naturen, att vara ett djur om man så vill, och vad insikten i detta kan få en att förnimma – samtidigt som hon gör det hela drömskt och inlevelsefullt, frammanar en vacker och, ja, religiös grundton.
(I övrigt slås jag av att man i nästan samtliga nekrologer – DN, SVD, Expressen – skyndar sig att framhålla att Christensen aldrig belönades med Nobelpriset. Hon var säkerligen värd det, men man kan undra om ett Nobelpris är vad som krävs för att en författare ska anses vara värd att minnas, värd att läsas efter sin död? (Aftonbladet gör ett undantag).)
Den danska tidningen Politiken får avsluta med sina ord: "Ikke siden den ukendte digter af ’Vølvens spådom’ for tusind år siden har der været en nordisk digter som hende."
Det ger i alla fall mig incitament nog för att fördjupa mig ytterligare i Christensens alster. De finns ju där. Dikterna. De, dikterna, finns där. Cikadorna, ceder, cypress... C.
-J.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar