Välkommen determinism (du är allt som krävs för ansvar och moral)!

Filosofen Shaun Nichols uttrycker i en artikel i Scientific American sin oro över frågan huruvida folk, i den händelse att de skulle börja tvivla på den så kallade "fria viljan", skulle överge sina moraliska värderingar. Han skriver: “If people come to believe that they don’t have free will, what will the consequences be for moral responsibility?”

Det första man bör notera är att Nichols håller det för sant att determinism utgör ett hot mot vår vardagliga (det man möjligen i en något paternaliserande ton kan kalla "vår folkpsykologiska”) syn på vilja. Han påstår (helt riktigt, naturligtvis) att begreppet fri vilja är inkompatibelt med kausal determinism.

Many scientists and philosophers are convinced that free will doesn’t exist at all. According to these sceptics, everything that happens is determined by what happened before—our actions are inevitable consequences of the events leading up to the action—and this fact makes it impossible for anyone to do anything that is truly free.

Ett av Nichols skäl för att uttrycka oro over människors moralkänsla är tydligen en studie utförd av två psykologer, Kathleen Vohs och Jonathan Schooler (läs den!), i vilken den ovanstående frågeställningen utreds experimentellt. Studien tycks implicera att testpersoner som blir övertygade om att de inte har någon ultimat fri vilja är mer benägna att bete sig omoraliskt (i det här fallet att fuska på ett prov). Slutsatsen försöksledarna drar är att människor måste tro att de har en fullständigt fri och kontrakausal vilja för att tycka att det är lönt att upprätthålla och efterfölja moraliska regler. Man tycks således implicera att det kanske är bäst att låta människor tro vidare, att inte störa eller rucka på deras irrationella illusioner, inbillningar och luftslott. (Kanske tycker man också att man bör låta barn fortsätta tro på jultomten – kanske till och med på Gud? – för att de ska slippa uppröras av den ”grymma” sanningen? Vad finns det för övrigt för skäl att vara snäll hela året om man inte får julklappar eller kommer till himlen för besväret?)

Jag har tre kommentarer angående ovanstående studie, utöver den uppenbara paternalism som genomsyrar slutsatserna. För det första kan man betvivla att försökspersonerna i själva verket blivit övertygade att de saknar fri vilja. (Att läsa ett kort utdrag ur Francis Cricks The Astonishing Hypothesis är möjligen inte tillräckligt.) För det andra kan man undra om försökspersonerna skulle vara lika benägna att rucka på de moraliska lagarna oberoende av situationen. (Studien handlade som sagt om benägenheten att fuska på ett prov; skulle samma tendens finnas om det gällde att exempelvis råna en bank?) För det tredje så undrar man hur länge denna nydanade skepticism angående moraliskt ansvar verkligen håller i sig, något som Nichols också verkar ha funderat över. Skulle försökspersonerna fuska på provet också efter, säg, ett års tid?

Även om vi människor är fullständigt determinerade, finns det fortfarande väldigt goda skäl att hålla varandra ansvariga för vad vi gör. Om du gör illa mig på något sätt, har jag rätt att uttrycka min vrede och mitt missnöje över ditt beteende i förhoppningen om att min reaktion kommer att förändra ditt framtida handlingsmönster. Jag kommer emellertid inte att hata dig (jag kommer i alla fall att göra mitt bästa för att inte göra det) eller förnimma andra dylika, självdestruktiva sinnestillstånd, vilka för övrigt ofta är helt meningslösa. Om vi antar att du är en vuxen människa vid dina sinnens fulla bruk, så kommer du förmodligen också att förändra ditt beteende – således kan jag anse att du är en agent som har möjlighet att kontrollera dina handlingar.

Det krävs inte några mer djuplodade filosofiska resonemang eller funderingar för att förstå att situationen skulle vara sådan även i en deterministisk värld – i vår egen, exempelvis. Faktum är att determinism tycks vara en förutsättning för att detta ska fungera; kausalitet tycks vara en nödvändighet för att vi ska agera moraliskt och ansvarsfullt. (Om vi däremot hade en kontrakausal fri vilja, ja, då vore det sannerligen ett lönlöst företag att söka påverka människors handlingar, ty då skulle deras fria vilja ta det slutgiltiga beslutet oavsett den kausalitet – det genetiska arv och den miljö – som har inverkan på dem, som utgör dem).

Det mest intressanta i Nichols resonemang är emellertid den fråga han ställer sig alldeles i slutet av artikeln. Han konstaterar, rätteligen, att en liten minoritet av jordens befolkning faktiskt inte tror på någon metafysisk fri vilja; dessa människor tycks dock alltjämt anse att människor kan hållas ansvariga. Han skriver: “If you come to believe in determinism, you won’t drop your moral attitudes.” (Skönt att höra!) Den tänkvärda fråga han ställer sig är dock följande: Har dessa människor funnit ett sätt att sammanföra begrepp som “skuld” och “ansvar” med deras skeptiska hållning gentemot den fria viljan, en fruktsam symbios, en kompott innehållande det bästa från båda sidor? Eller (och här kommer det intressanta) är det snarare så att de när allt kommer omkring fortfarande lever i tron på viljans frihet?

Jag tror att svaret är både ja och nej. Ja – för den fria viljans illusion är starkt förknippad med det att vara människa; den utgör en stark psykologisk intuition som vi helt enkelt kan (eller vill?) göra oss av med. (Psykologen Daniel Wegners ord: ”Our sence of being a conscious agent who does things comes at a cost of being technically wrong all the time. The feeling of doing is how it seems, not how it is – but that’s how it should be. All is well because the illusion makes us human.”) Nej – för det finns skäl (se ovan), uppenbara skäl, för att fortfarande hålla oss själva och andra ansvariga i en deterministisk värld (eller en indeterministisk, det spelar mindre roll), trots att vi saknar fri vilja.

Man behöver inte snöa in sig i en massa tekniska, metafilosofiska eller kompatibalistiska resonemang (ofta fåfänga sådana) för att förstå dessa skäl. Visst, somliga inslag i våra moraliska vanor måste förändras – exempelvis är det svårt att berättiga det sortens hämndlystna och primitiva straffsamhälle vi för tillfället lever i. I framtiden kan vi i stället hoppas på att mördare och våldtäktsmän, inbrottstjuvar och mordbrännare, frihetsberövas utifrån ett rent konsekventialistiskt tankemönster, att de i stället för att bestraffas får den vård de behöver.

Men vi fortsätter att vara moraliska varelser, oavsett vad determinismen för med sig. Således bör nyheten att vi alla saknar fri vilja, att vi som allt annat är kuggar i universums lilla urverk, inte göra oss oroade eller bedrövade. Snarare bör vi välkomna nyheten – allt blir som förr, nej, det blir faktiskt bättre än förr.

-J.