Följande intervju med artisten Nordpolen (som jag sett live på Blekingska) - i den trevligaste av alla trevliga soffor - TV4:s nyhetsmorgonsoffa - är något av det mest uppfriskande jag sett på teve på länge. Man måste bara älska hur han angriper tevemysigheten; en mysighet som grundar sig i den aldrig ifrågasatta dogmen om att den intervjuade bara inte får - inte på något sätt får - ifrågasätta programledarens spörsmål , hur idiotiska de än må vara... ty "[man] måste vänja [sig] vid sånt här, det är riksteve".
Nyhetsmorgon är ett prydligt exempel på denna "feel good"-mentalitet, vilken fullständigt förnedrar såväl programledaren som intervjuobjektet som tittarnas intelligens. För varför ska en artist behöva svara på samma fullkomligt meningslösa frågor som ställts till var och varenda annan artist - för frågorna är alltid likadana - som tidigare besökt programmet?
Det är fantastiskt när programledaren börjar tala om att hon minsann har intervjuat så många unga artister, att hon vill ge honom ett tips, att man kan tjäna något på att bjuda lite på sig själv. Med vilket hon givetvis menar: Alla tittarna som aldrig har lyssnat och aldrig kommer att lyssna på din musik vill i alla fall se att du är en trevlig och artig och väluppfostrad pojke som kan skratta och orera som Pernilla Wahlberg i rutan...
Stämningen i intervjun får en att tänka på någon av Harold Pinters pjäser. Programledarnas frågor är lika begåvade som sportjournalisten som (alltid, jämt och ständigt) ställer frågan "Hur känns det?" till segraren.
Fråga: "Vad ska vi fråga om då, vad vill du prata om?"
Svar: "Jag vet inte, det är ni som är programledare..."
Vad hände med begåvad journalistik?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar