Jag måste ta tillfället i akt och citera Albert Einsteins tänkvärda, djupa, visa, beundransvärda, klarsynta, förståndiga och lärda, kloka, sakkunniga, glädjande, filosofiska, djupsinniga, erfarna, luttrade, välbetänkta, löftesrika ord angående månen och dess eviga färd kring Jorden och dess koppling till mitt beslut att i dag (vilket var mer än välbehövligt) städa mitt rum.
If the moon, in the act of completing its eternal way around the earth, were gifted with self-consciousness, it would feel thoroughly convinced that it was traveling its way of its own accord on the strength of a resolution taken once and for all. So would a Being, endowed with higher insight and more... perfect intelligence, watching man and his doings, smile about man’s illusion that he was acting according to his own free will.
(Sedan skyndar jag mig med att tillägga att den kausala determinismen givetvis är en helt metafysisk tes, sannolikt omöjlig att bekräfta eller vederlägga. Nu för tiden är det mycket tal om kvantmekanik, hur den förefaller trotsa kausalitetens lagar. Själv är jag agnostisk: jag lyssnar på vad fysikerna säger, de vet sannolikt bäst. Om de säger att världen är fundamentalt icke-deterministisk och slumpmässig - so be it! Men att detta skulle öppna upp möjligheten för den gamla slitna och trista och onödiga fria viljan är en illusion, en optisk villa. Det är för det första inte säkert att det som sker på kvantnivå alls påverkar den makroskopiska verkligheten - men även om det gjorde det är detta faktum naturligtvis ingen räddning för mänsklig autonomi: skulle mitt beslut att städa mitt rum vara mer fritt om det hade varit slumpmässigt? Skulle jag kunna ta creds för det då? Knappast. Som Galen Strawson skriver: "Luck swallows everything.")
- J.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar