Från Celans Wernickes

Eftersom ingen läser min blogg (kan jag inte klandra någon för)
läser jag dikter
från det sena 1900-talets
kanske mest begåvade
Wernickes area.

Jag talar givetvis om Paul Celan, de korta radernas ständige beskyddare, den tunna, ödesmättade poesins evige förgrundsgestalt. - Läs följande (översatt av Anders Olsson och Håkan Rehnberg i Lila luft, 1989):

Ur mörkret

Krigare
stötte spjutet i månen.

Blöd. Också vallmon
blöder.

Och bron, syster, slog de sönder, till dig.

Inte längre
är det timmarnas viskningar.

Inte längre
är det din drivande gren.

Sent
knäböjer och ropar jag och tänder drömbilden i speglarna.


...
...
... !!!

Den sista strofen igen:

Sent
knäböjer och ropar jag och tänder drömbilden i speglarna.

Igen...

-J.